Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Carl Bergqvist

Sveriges svar – en strategisk rävsax

I sitt tal i går till parlamentets bägge kamrar konstaterade president Hollande att Frankrike är i krig. Det var en naturlig uppföljning till hans tal till nationen omedelbart efter fredagens terrorattacker, där han meddelade att man skoningslöst skulle sätta efter terroristerna.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

EU:s soldaritetsdeklaration

Om en medlemsstat skulle utsättas för ett väpnat angrepp på sitt territorium, är de övriga medlemsstaterna skyldiga att ge den medlemsstaten stöd och bistånd med alla till buds stående medel i enlighet med artikel 51 i Förenta nationernas stadga. Detta ska inte påverka den särskilda karaktären hos vissa medlemsstaters säkerhets- och försvarspolitik.

Den svenska solidaritetsförklaringen (Här ur regeringens utrikesdeklaration 2015)

Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller angrepp skulle drabba ett annat EU- medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas. Vårt land ska därför kunna ge och ta emot stöd såväl civilt som militärt.

Frankrike avbryter nu alla försvarsnedskärningar och Hollande uppdrog åt försvarsministern att under tisdagen begära stöd av alla andra EU-länder enligt Lissabonfördragets artikel 42.7, mer känd som solidaritetsdeklarationen.

EU:s solidaritetsdeklaration är att jämställa med Natos artikel 5 om kollektivt självförsvar, det vill säga att om ett land angrips så ska det räknas som ett angrepp på alla Nato-länder och de andra länderna ska ställa upp till det landets försvar. Det här är första gången i historien som EU:s solidaritetsdeklaration åberopas av ett medlemsland, varvid det nu blir ett prejudikat som skapas. Kort sagt innebär detta att det nu är upp till bevis för EU som säkerhetspolitisk aktör. Hittills har de EU-länder som även är med i Nato helt förlitat sig på Nato som leverantör av kollektivt försvar.

För svensk del är den franska begäran mycket intressant. När Sverige 2009 tillsammans med resten av Europa antog Lissabonfördraget, avgavs samtidigt en svensk solidaritetsförklaring som förstärkte EU:s solidaritetsdeklaration. I den svenska utsträcktes samma omfattning även till länder i vårt närområde som inte är EU-medlemmar, dvs. Norge. I riksdagsbeslutet förtydligades också att Sverige inte skulle stå passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat EU-medlemsland eller nordiskt land, och Sverige förväntar sig att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige skulle drabbas.


Det svar Sverige levererar är det vi själva kan förvänta. Sveriges säkerhets- och försvarspolitik bygger sedan millennieskiftet på att vi snabbt ska få hjälp av andra länder om vi hamnar i krig. Om nu Frankrike befinner sig i krig och anser sig behöva svensk militär hjälp i Syrien och i Irak och Sverige inte levererar sådan, alternativt villkorar den till icke-stridande uppgifter, så är det också ett sådant svar vi själva kan förvänta i framtiden. Försvarsminister Peter Hultqvist har redan meddelat att Sverige kommer att säga ja till den franska begäran, men att i vilken form ännu inte är klart. Från Finland har det meddelats att Finland kommer att erbjuda Frankrike polisiärt stöd eftersom landet inte förrän tidigast nästa år kan ha något lagstöd på plats för att erbjuda militär hjälp till andra länder. En gammal rest från Kalla kriget och VSB-pakten med Sovjetunionen.


För en rad svenskar som inte hängt med i säkerhetspolitiken kommer det sannolikt som en överraskning att Sverige inte har någon möjlighet att vara neutralt. Linjen med alliansfrihet syftande till neutralitet i krig släpptes redan i regeringsförklaringen 2002, men i den säkerhetspolitiska debatten som har pågått de senaste åren om Nato och värdlandsavtal verkar det fortfarande som om många tror att Sverige skulle vara neutralt. Lissabonfördragets artikel 42.7 ger utrymme för säkerhetspolitiska specialfall som Sverige, Finland, Irland, Österrike och Malta att manövrera sig ur förpliktelserna där. Ett svenskt nej till Frankrike eller en halvhjärtad insats skulle dock ställa all svensk säkerhetspolitik över ända.

Att Frankrike begär stöd enligt artikel 42.7 är intressant på flera sätt. Lissabonfördraget har också en artikel 222 som specifikt avhandlar terroristattacker och säger att andra EU-länder ska bistå det drabbade landet med samordnade åtgärder inom ett europeiskt råd. Den har alltså Frankrike valt bort, inte osannolikt för att den är mer luddig och tidsödande än 42.7 att implementera.

Än intressantare är att man inte gjort som USA och valt Natos artikel 5 som stöd för det kollektiva självförsvaret. Detta kan ha flera orsaker. Frankrike är det land som tidigare varit drivande för ett europeiskt försvar och som fortfarande i dag efter 25 års europeisk nedrustning har störst militära förmågor. Man har också bäst förmåga i Europa att leda operationer av det här slaget.

En annan förklaring är att man genom att använda sig av EU:s solidaritetsdeklaration och inte Natos artikel 5 slipper man blanda in Turkiet i operationen. Samtidigt kan man begära av EU-medlemmen Cypern att ställa upp med flygbaser för operationer mot Syrien. Solidaritetsdeklarationen innebär samtidigt att USA inte inordnas i operationen utan fortsätter i eget spår till skillnad från artikel 5 påkallats.

Samtidigt ser vi ett pånyttfött samarbete mellan Frankrike och Ryssland. Under tisdagen gick president Putin ut och bekräftade att det ryska flygplanet över Sinai havererade till följd av en mindre bomb ombord. Precis som Frankrike har nu Ryssland förklarat krig mot terrorismen och Ryssland har under tisdagen också skjutit en mängd kryssningsrobotar från både fartyg och bombflygplan mot mål inne i Syrien.

I sitt tal påkallade president Putin FN-stadgans artikel 51 om självförsvar, när han talade om hur Ryssland ska sätta efter de som ligger bakom dådet. Därigenom kommer Ryssland också att tvingas ta frågan till Säkerhetsrådet för vidare behandling. Den franska rösten är med all sannolikhet redan säkrad. Storbritannien har liksom Frankrike en policy att inte utnyttja sin vetorätt. Kina kommer sannolikt heller inte att utnyttja sitt veto när Ryssland är för en resolution. Därmed återstår USA, som inte vill ställa sig på samma sida som Ryssland eftersom landet har som en av sina målsättningar med insatsen i Syrien att hålla Assadregimen vid makten. President Obama kommer dock att ha små möjligheter att lägga in ett veto mot en FN-sanktionerad intervention i Syrien eftersom han själv och inte minst det demokratiska partiet skulle förlora stort på det inför det kommande presidentvalet.


Inte osannolikt uppstår nu en ohelig koalition i Syrien och Irak mellan Frankrike och EU, samt Ryssland, Syrien, Iran och Irak, samt eventuellt också USA. Det är precis den koalitionen som Ryssland föreslog när man först påbörjade sin intervention i Syrien och i så fall en oerhört stor seger för president Putin. Vi ser nu ett påbörjat samarbete mellan Frankrike och Ryssland om Syrien och när EU träder in i detta samarbete så har vi en situation där EU indirekt stöder just den regim som orsakat stora delar av de stora flyktingströmmar som nu tynger Europa.

För ett antal av länderna i östra Europa är det här en mycket obehaglig situation även på andra sätt. De baltiska staterna, Polen, Bulgarien, med flera är rättmätigt mycket oroade över Ryssland och president Putins framtida intentioner i ljuset av kriget i Ukraina och de senaste årens säkerhetspolitiska utveckling. Nu får man se Frankrike erbjuda Ryssland en väg ut ur den internationella kyla som blivit svaret på landets annektering av Krim och krig i Ukraina.

Sätter man in de främsta av EU:s och därmed Natos militära förband in i Mellanöstern, finns heller inte någon förmåga eller beredskap kvar för att hantera en uppkommen kris i östra Europa. Europa har nämligen inte någon imponerande egen militär förmåga annat än på papperet efter 25 år av nedrustning. Detta var mycket tydligt under Libyeninsatsen då flera europeiska länder efter någon vecka hade slut i sina vapenlager. För flera kvalificerade resurser, såsom till exempel lufttankning och störflyg, var Nato helt beroende av USA. Av de drygt 1,5 miljoner man som Nato-länderna förfogar över kan endast ca 150 000 användas utanför det egna landets gränser.


Det här är också en realitet som den svenska regeringen behöver fundera över i sitt svar på Frankrikes begäran. För Sverige blir det svårt att hantera både en större internationell insats samtidigt som läget i vårt närområde fortsätter att vara frostigt. Ska Sverige delta i en insats i Syrien på samma sida som Ryssland och Iran?

Sverige har en stark tradition av militärt samarbete med Frankrike vid Afrika, initierade just under socialdemokratiska regeringar. En utväg kan nu vara att överta ansvaret för ett annat av Frankrikes insatsområden i till exempel Afrika då Frankrike under dagens EU-möte uttryckte att man behövde stöd med dylikt för att frigöra egna resurser för operationer i Mellanöstern. Frågan om med vad och hur Sverige ska bidra måste vägas noggrant, men samtidigt snabbt.

För första gången på 76 år har ett annat land aktivt sökt Sveriges stöd i krig. Svaret kommer att forma vår framtida säkerhetspolitik och mycket står på spel.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!