Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Carl Bergqvist

Det saknas logik i försvarspolitiken

INRIKESPOLITISK MANÖVRERING. Oenigheten om hur det svenska försvaret ska se ut är stor.Foto: Lt Marcus Åhlén

Med Georgienkriget i färskt minne var det helt logiskt att försvarsbeslutet 2009 gav Försvarsmakten uppgiften att åter planera för ett nationellt försvar. Att i samma stund som man säger att omvärldsutvecklingen kräver ett nationellt försvar, också säga att det endast kan ske i samma takt som ekonomin medger, rymmer dock föga logik.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Flera mindre logiska beslut om försvaret:

1. Där det gamla försvaret byggde på att förband mobiliserades i närheten av området de skulle försvara, till exempel. Stockholm, har de senaste försvarsbesluten gjort att idag finns alla arméförband utspridda över Sverige. Allt artilleri i Boden, alla ingenjörer i Eksjö, allt luftvärn i Halmstad o.s.v. För att skydda Stockholm eller Gotland måste de först mobiliseras och sedan ta sig till rätt plats, många tiotals mil bort – allt beroende av politiska beslut i god tid.

2. Sedan 2009 finns en ensidig svensk solidaritetsdeklarationen där Sverige lovar att bistå andra nordiska länder och EU-länder som angrips. Förhoppningen är att Sverige mycket snabbt ska få den internationella militära hjälp som i dag är grundläggande för att stå emot ett militärt angrepp. Ingen politiker kan dock peka ut vem som ska hjälpa Sverige och på vilket sätt, varvid det blir omöjligt att planera för den hjälp som måste komma.

3. Trots att omvärlden visat sig vara på väg åt rakt motsatt håll jämfört med vad man i Sverige trodde för fem år sedan, fortsätter gamla beslut att verkställas. Den nya ubåtstyp som regeringen nyss beställt för leverans på 2020-talet, är optimerad för internationella insatser och inte för strid i Östersjön. Trots det sämre omvärldsläget förbereder också Försvarsmakten för fullt för en ännu smalare organisation enligt tidigare direktiv.

Det har varit en vecka full av tumult vad gäller den svenska försvarspolitiken. Veckan började med att Folkpartiet hoppade av förhandlingarna inför årets försvarsbeslut, vilka redan dragit över tiden. Centern och Kristdemokraterna, som tidigare inte velat säga någon finansiell nivå för försvarsbeslut, gjorde sedan gemensam sak med Moderaterna om en budgetnivå på 13,5 miljarder kronor på fem år, trots att Moderaterna tidigare bara velat lägga 10 miljarder kronor. Regeringen, vars utgångsbud var 6,2 miljarder kronor och ingen Nato-utredning, fick backa och acceptera en allmän utredning om Sveriges internationella försvarssamarbeten. En utredning om internationella samarbeten presenterades dock redan i höstas och slutsatsen var då att antingen måste Sverige dubbla- till tredubbla försvarsbudgeten eller också söka ett Nato-medlemskap, för att kunna uppnå en trovärdigförsvarsförmåga.

Är det svårt att hänga med? Fullt förståeligt. Den svenska försvarsdebatten har föga med omvärldssituation och försvar att göra, utan desto mer med inrikespolitisk manövrering. Ta till exempel Alliansens krav i dag på en Nato-utredning. En dylik utredning hade den förra regeringen kunnat beställa när som helst, men gjorde det inte utan hänvisade till oppositionen. I opposition har man dock lätt att driva kravet. Moderaterna har sedan man förlorade regeringsställningen gjort sig till den näst varmaste förespråkaren av ett Nato-medlemskap näst Folkpartiet. Nato har inte ett krav på att medlemsländerna omedelbart avsätter 2 procent av bnp till försvaret, men väl ett krav att medlemmarna når dit inom 10 år. Det faller sig därmed högst rimligt att i dag fråga Moderaterna varför man endast föreslår en ökning med 2 miljarder kronor per år de kommande 5 åren. Det är nämligen inte i närheten av att nå upp till Nato-kravet, eftersom Sveriges försvarsbudget i dag ligger på drygt 1,1 procent av bnp med sina 43 miljarder kronor. Visst är det logiskt?

Lika ologisk är hela den svenska försvarsreformen efter det kalla krigets slut. Sedan 1989 har krigsorganisationen reducerats med 95 procent, från 850 000 personer till 50 000 i dag.

Skulle en ensidig svensk nedrustning ha varit den rätta vägen, såsom det ofta framställts från romantiska försvarsdebattörer, hade vi utan tvivel haft världsfred i dag. Inriktningen för försvarsbesluten har dock hela tiden varit den logiska att med en lugnare omvärld kan försvarsanslag omdisponeras till andra statliga utgiftsområden, för att om omvärlden åter blir osäker då höja försvarsanslagen och återta tidigare förmågor. Någonstans på vägen försvinner dock denna logik.

Med Georgienkriget i färskt minne var det helt logiskt att försvarsbeslutet 2009 gav Försvarsmakten uppgiften att åter planera för ett nationellt försvar. Att i samma stund som man säger att omvärldsutvecklingen kräver ett nationellt försvar, också säga att det endast kan ske i samma takt som ekonomin medger, rymmer dock föga logik. Vän av ordning tycker ju att en logisk försvarspolitik borde vara styrd av omvärldsutvecklingen. Men icke. När nu världen blivit ännu osäkrare och vårt hörn av Europa något av det mest osäkra, vill Regeringen och Alliansen inte ens betala hälften av bristerna från 2009 års försvarsbeslut.

Mer ologiskt än så kan det nog inte bli i försvarspolitiken, men å andra sidan har vi nog inte hört det sista i turerna kring det nya försvarsbeslutet. Nu ska nämligen Vänsterpartiet godkänna det hela i enlighet med Decemberöverenskommelsen. Det logiska hade varit att i alla fall enas om att skjuta till en summa pengar till förbandsverksamheten så att Försvarsmakten åtminstone kan öva med det som finns i dag. Logiken i inrikespolitiken fortsätter dock att omöjliggöra en logik i försvarspolitiken. För den som undrar hur den svenska försvarsförmågan hamnade i det nuvarande tillståndet rekommenderas SVT:s "Dokument Inifrån" från i torsdags.