Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Carl Bergqvist

Det är skillnad på medlemmar - och partners

Nederländska Nato-trupper på väg till en gemensam övning. Foto: Jeroen Jumelet / Epa / Tt

Den gångna veckan har kantats av fortsatt och intensifierad Nato-debatt, inte minst sedan USA:s Nato-ambassadör under sitt Sverigebesök berättat för en skara journalister att Sverige, som icke medlem av Nato, inte är garanterat militärt stöd i händelse av krig.

Det är inte utan att man blir lätt förvånad att detta blir en nyhet.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

USA 2001

Vid 11 september-attackerna mot World Trade Center och Pentagon sågs dessa som ett angrepp på USA som begärde stöd i enlighet med artikel 5 i Nato-stadgan. Efter fem och en halv timmes sammanträde ställde sig samtliga 18 medlemsländer bakom beslutet.

Georgien 2008

Vid tidpunkten för Georgienkriget 2008 var Georgien ett nära partnerland till Nato med avsikt att bli fullvärdig medlem och drog ett tungt lass i Irak. Vid tidpunkten för Georgienkriget hade landet sitt bästa förband med 2 300 personer i Irak, vilka flögs hem av USA. Utöver detta erhölls inget militärt stöd.

Ukraina 2014

Foto: Maximilian Clarke

Liksom Georgien, Sverige, Finland, Ryssland med flera är Ukraina ett partnerland till Nato. Vid den ryska ockupationen av Krim erhöll Ukraina inget militärt stöd av Nato och har än i dag inte fått det, trots önskan om åtminstone vapen.

Baltikum 2014

Timmar efter att de första gröna männen dykt upp på Krim, landade den första amerikanska stridsflygplanen på flygbaser i Baltikum och något senare även i Polen. Strax därefter tillkom också stridsflyg från andra Nato-länder och incidentberedskapen över Baltikum har sedan dess varit tredubblad.

För det första är det nog få som förväntar sig att ha ett försäkringsskydd om man inte tecknat en försäkring. För det andra har samma besked lämnats flera gånger tidigare.

Våren 2014 gav USA:s Sverigeambassadör samma besked i riksdagens försvarsutskott. I mars 2014 klargjorde president Obama i ett tal att Natos partnerländer kan förvänta sig diplomatiskt och ekonomiskt stöd i händelse av ett angrepp på dem, medan militärt stöd endast är garanterat medlemsländerna.

Samma besked lämnade också Natos dåvarande generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen när frågan kom på tal under Folk och Försvars rikskonferens i Sälen 2013: Det är med Nato-medlemskap som graviditeter - det finns inget mellanting. Antingen är man gravid eller också inte. Endast medlemmar kan påräkna ett militärt stöd.

På papperet är Nato-stadgans artikel 5 mycket tydlig. Varje medlemsland förbinder sig att vid ett angrepp på ett annat medlemsland komma till dess försvar på det sätt som man finner bäst, i enlighet med FN-stadgans artikel 51 om kollektivt självförsvar.

I praktiken börjar frågan bli alltmer komplicerad. Artikel 5 utgör själva tyngdpunkten i Nato och organisationens sammanhållning. Skulle ett Nato-land inte erhålla hjälp från övriga medlemsländer vid ett militärt angrepp faller hela organisationen ihop som ett korthus. Närvaron från flera Nato-länder över tiden i Baltikum handlar dels om att utgöra en tröskel för ett ryskt angrepp, där flera länder omedelbart skulle dras in i krig vid ett sådant, men också för att säkerställa uppslutningen.

Detta är en faktor som Kreml är väl medvetet om och gärna spelar på, precis som man gör sitt yttersta för att söndra EU:s sammanhållning. Dessa organisationer är väl sammanlänkade där EU står för den ekonomiska makten och Nato utöver USA, Kanada, Turkiet med flera utgörs av de europeiska länder som ser ett behov av kollektivt självförsvar. Mardrömsscenariot för Europa är ett så begränsat ryskt angrepp på till exempel Baltikum att flera Nato-länder inte anser det värt att uppfylla artikel 5, varvid hela alliansen faller samman.

Även om sannolikheten för scenariot inte kan betraktas som alltför hög, blev ändå realismen tydlig i veckan när PEW Research presenterade en opinionsundersökning som visade att i flera större Nato-länder var hälften av respondenterna mot att militärt hjälpa ett annat Nato-land som angripits av Ryssland.

Det är ett tillnyktrande besked, som borde analyseras noggrant av svenska försvarspolitiker. Om man i flera Nato-länder känner så här för att stötta andra Nato-medlemmar, vad är då sannolikheten för att stöd kommer att ges icke-medlemmar såsom Sverige, vars hela säkerhetspolitik bygger just på ett omedelbart internationellt militärt stöd i händelse av krig?

Tyvärr fick inte respondenterna frågan om de förväntar sig att andra Nato-länder kommer till deras stöd. Även denna fråga skulle vara intressant att se svenska svar på. Ett av argumenten som anförs mot ett svenskt Nato-medlemskap är att det skulle kräva en ökning av försvarsbudgeten från nuvarande 1,1 procent av bnp till 2 procent som är rekommendationen.

Själv har jag mycket svårt att få ihop logiken att ett ensamt land ska klara sig på hälften av det som en allians ser som lägstanivå. Även om ett Nato-medlemskap inte skulle visa sig vara en garant, får man den försvarsförmåga man betalar för - precis som med allt annat.