Gå till innehåll

Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Calle Schulman

Jag hittar en minimal trea att bo i – för 19 500 i månaden

Det är november 2016. Jag har just separerat och flyttat in i en 24 kvadratmeter liten andrahandsetta. 9 000 kronor i månaden. Det är tydligen ett superpris får jag veta. För annat fanns inte att få tag i. 

Och jag försökte verkligen. 

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag har fyllt lägenheten med leksaker till barnen av dåligt samvete för att jag har spräckt familjebubblan. Stafflier. Små skrivbord. Griffeltavla. Leksaksbilar. En bilbana. Lägenheten ser ut som ett rätt påkostat lekrum på en förskola. Med en säng i. 

Min treåriga son Tom Allan somnar snabbt den första kvällen. Min dotter Penny ligger vaken. Jag hör det på hennes andning. Det spränger i mitt bröst av dåligt samvete. Jag säger förlåt. För vad? undrar hon. För det här. Att vi bor så litet och fult. Att vi tvingas dela säng allihop. Att ni inte har eget rum. ”Men pappa. Vet du. När det är trångt så är det mysigt för då är man nära varandra.” Så somnar hon. Och jag gråter tyst där i mörkret. Åt det vackra i att hon räddade mig och för att jag skäms. 

Så går tiden och jag hittar undan för undan lite större lägenheter för oss att bo i. Till slut hittar jag en minimal trea. 19 500 i månaden. Det är ohållbart så klart. Att köpa en bostadsrätt är ju bara att glömma.

Jag pillar med en sådan där kalkylator som bankerna har. Med amorteringskravet kommer en trerummare landa på 24 000 per månad exklusive månadsavgift om jag har två miljoner som insats. Det har jag inte. Så jag börjar titta på hur det går till att greja detta på annat sätt. 

Jag fattar att det här blir upp till mig. Svartkontrakt verkar vara det bästa sättet. Jag ringer runt till skuggiga figurer jag lärt känna. Vittjar mitt nät på alla typer av kontakter jag har. Någon känner kanske en privat fastighetsvärd som kan tänka sig att sköta det här vid sidan av bostadskön? Så får det bli. Och det slår mig att Sverige numera är uppbyggt så. Att var och en efter förmåga måste göra vad den kan. Även om man kanske hamnar i lite gråzoner. Den som vill göra saker by the book blir förbisprungen av alla som har turen och förmågan och kontaktnätet att knixa sig förbi systemet.

En son har fått halsfluss igen. Fyra timmar på en vårdcentral och odling? Eller så messar man en läkarkompis som skriver ut en kur penicillin litegrann på sidan av. Inget svårt val. Det är 12 års kö för att komma in på bra skola? Ja man kan ju ställa sig i den där kön. Eller så ringer man runt. Någon som känner någon som känner den intagningsansvariga och sen ett ”frivilligt” litet bidrag till skolans kassa och så dyker det plötsligt upp en helt oväntad plats.

Det är så här klassamhället ser ut. För det handlar inte längre om löneskillnader. Och det kanske kan ses som en tröst. Men de här nya skillnaderna är desto svårare att jämna ut. För nu handlar det om skillnad i kontaktnät och social förmåga. 

Och den skillnaden är svårare för regeringen att lagstadga bort. Sverige 2017 är uppdelat mellan de som ser till sitt eget och de som litar på systemet. Jag hatar det här. Men tvingas in i det. Sverige är litet och mysigt. Men vi lever inte så nära varandra i det här landet längre.