Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Britta Svensson

Vi måste prata mer om abort – men håll politikerna borta

Det är avskyvärt när det görs politik av abort.

Det är i grunden en djupt privat, medicinsk fråga som ingen utom kvinnan det gäller har med att göra.

Det står faktiskt så i svensk abortlag.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det är otroligt irriterande att höra medelålders och äldre män uttrycka sin åsikt om abort. Vad de tycker är totalt irrelevant.

Lika lite som jag demonstrerar mot deras önskan att, till exempel, operera sina hemorrojder, lika lite rätt har de att lägga sig i okända kvinnors mest intima medicinska frågor.

Vill man få rätt perspektiv på abort rekommenderar jag att tillbringa några timmar på ett forum på nätet där kvinnor i fruktsam ålder diskuterar ämnet. Det är hjärtslitande att ta del av unga svenska kvinnors erfarenhet av oönskade graviditeter, aborter och de psykologiska och relationsmässiga följdverkningar de får.

Det blir uppenbart att det finns två grupper: en för vilka abortfrågan är en akut kroppslig och psykologisk realitet, eller kan bli det när som helst, och alla vi andra.

Det är mycket vanligt att man tänker en sak om abort innan man genomgår en, och en annan sak efteråt. Flera kvinnliga författare har skrivit gripande om detta, bland annat Yrsa Stenius i sin bok ”Makten och kvinnligheten”. Om hur hon ångrar sin abort, och hur hon skulle göra om den ifall hon fick välja igen.

Den verkliga ”abortfrågan” i det här landet handlar inte om brist på tillgången på abort.

På olika forum skriver kvinnor om hur de överrumplas av smärta, av ånger, av sorg. Andra om hur aborten gick smärtfritt, och lättnaden efteråt. En om hur maken vägrar ett fjärde barn, medan hon inte klarar av tanken på abort. En annan om hur hon längtar efter barn, men att förhållandet är så dåligt att hon vet att hon gjorde rätt, trots sorgen efteråt.

Den verkliga ”abortfrågan” här i landet, den som kvinnor diskuterar i sina egna forum, handlar inte om brist på tillgången på abort. Det är de fysiska, psykiska och sociala konsekvenserna av den abort som så generöst erbjuds som avhandlas.

Får man prata om det? Det är helt nödvändigt.

Det blir lite överdrivet när Feministiskt initiativ klistrar över KD:s valaffischer ”Make EU Lagom Again” med sin slogan ”Make Abort Lagligt Igen”. Det är vilseledande att antyda att abort inte längre är lagligt någonstans i EU, eller i Sverige.

En del verkar vilja låtsas att tillgången på abort är hotad i Sverige. Men att abort finns här för alla, det är sedan länge självklart. Svensk abortlagstiftning firar inom kort 45-årsjubileum, och ligger fast, som den gjort sen 12 juni 1974. 

Här är abort en del av verkligheten för kvinnor, något få kommer undan ifrån, och vars konsekvenser de flesta av oss någon gång i livet måste hantera. Ändå talas det för lite om detta.

Vikten av manliga politikers klåfingrighet när det gäller abort är lika med noll.

Fast aborträtten är självklar, är det många som behöver hjälp att hantera det de går igenom. Det är viktigt att dela sina erfarenheter med andra. Och vårdpersonalens professionalitet är helt avgörande.

Vikten av manliga politikers klåfingrighet när det gäller abort är däremot lika med noll.

I Sverige har vi fri abort fram till och med den 18:e graviditetsveckan. Då är det den som är gravid som bestämmer själv om abort eller inte. Ingen annan har någon bestämmanderätt.

Trots den generösa tidsgränsen utförs 84 procent av alla aborter före vecka 9. De allra flesta av dem är medicinska aborter i hemmet.

År 2018 utfördes 36 000 aborter. 370 stycken efter vecka 18, då det krävs särskilt tillstånd från Socialstyrelsen. Orsaker som godkänns är bland annat svåra fosterskador och risk för mammans liv.

Den här statistiken visar att abort är något som efterfrågas av de kvinnor det berör, att de genomförs alltmer enkelt och ansvarsfullt, och att den medicinska etiken är hög. 

Hur går det till?

Hur många av de icke berörda vet egentligen hur en abort går till numera, i dagens Sverige? Jag måste erkänna att jag inte visste förrän jag kollade upp det inför den här kolumnen.

Så här beskrivs den vanligaste typen av abort 2019, en tidig medicinsk hemabort, av Sahlgrenska universitetssjukhuset:

4 tabletter

”En tablett Mifepristone tas på sjukhuset 24-72 timmar före aborten. Mifepristone gör så att graviditetshormonerna sjunker och livmoderhalsen mjuknar och öppnar sig. På själva abortdagen för du upp 4 tabletter Cytotec 0,2 mg högt upp i slidan. Cytotec gör att livmodern drar ihop sig och att graviditeten blöder ut”.

Fin dokumentär

När journalisten Johanna Bladh blev gravid och bestämde sig för abort kände hon sig ensam. Hon upplevde att ämnet fortfarande är väldigt tabubelagt i Sverige. ”Jag hade aldrig hört någon berätta om att de gjort abort”, säger hon. För att bryta tystnaden gjorde hon en mycket fin dokumentär som du hittar här.