Britta Svensson
När flyktingkatastrofen eskalerade tidigare i höst var vi många som var stolta över att Sverige, som ett av få länder i Europa, tar ett stort ansvar. En majoritet av befolkningen är för det, och många skänker pengar och jobbar ideellt för att öka på den insats vi gör via skatten. Vi skänker mat, kläder, lakan och leksaker till barnen. Vi sätter in pengar på olika konton. Vi ger bort av det vi har.
Migrationsverkets personal, sjukvårdspersonal, socialarbetare, poliser – viktiga myndigheter gör just nu ett enormt jobb. Sverige har stora humanitära resurser – kanske större än något annat europeiskt land.
Nu säger migrationsminister Morgan Johansson:
– Situationen är inte hållbar i längden.
Flera län har signalerat att de inte kan hantera nuvarande antal asylsökande. Migrationsverkets prognos för hur många som kommer att söka asyl har fördubblats. De bedömer att det kommer att saknas mellan 25 000 och 45 000 sängplatser till jul.
Det går inte att göra vanligt folks godhet eller kulturdebattörers åsikter ansvariga för flyktingpolitiken. Bara häromdagen hörde jag Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt hävda att det inte finns några problem eftersom människor skänker leksaker till flyktingarna. Det är djupt mänskligt att använda sig av önsketänkande, flykt och förnekelse för att undvika att ta tag i det som är komplicerat och gör ont.
Men av ledande politiker kräver vi mer. Ni måste se helheten, ta ansvar för alla de fantastiska svenskar som vill göra allt för flyktingarna, för dem som känner att de inte orkar, för alla dem som i sin yrkesroll har jobbat dygnet runt de senaste veckorna, för alla flyktingar som kom i går, i förra veckan, förra månaden, förra året – och som fortfarande inte vet någonting om sin framtid.
"Målet är att nyanlända vuxna snabbt kan börja jobba", sa Stefan Löfven så sent som i förra veckan. Har han någon grund för detta löfte, kan han verkligen erbjuda det? Det är hög tid, jättebråttom faktiskt, att Stefan Löfven som landets ledare ärligt säger vad som realistiskt finns för dem som flyr hit, inte det som vi så hjärtinnerligen VILL ska finnas.
Om man är den sorts person som är fullt upptagen med att bry sig om andras problem och behov, men inte tar hand om sina egna, går man sönder inombords. På svenska sjukintyg kallas det utmattningssyndrom. Lika lite som en socialarbetare hjälper de människor hon värnar om genom att gå in i väggen, lika lite kan Sverige stå upp som humanitär stormakt genom att försöka göra något vi inte klarar av.
Vi kan inte ge bort någonting som vi inte har. Det gäller livet likaväl som flyktingsituationen.
