Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Britta Svensson

Vi har rätt att strunta i de döda

Det behövs en öppnare och mindre föraktfull debatt om döden, skriver Britta Svensson. Foto: CHRISTIAN ÖRNBERG

Bryr vi oss inte längre om de döda?

Eller är det bara något som lobbyisterna i begravningsbranschen påstår?

Det behövs en öppnare och mindre föraktfull debatt i frågan.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag står inte ut med en krönika eller debattartikel till med rubriker som: ”Svenskar har inte längre tid för sina döda” eller ”De döda glöms bort”.

Göran Greider twittrar: ”På 25 år har besökare på begravningar halverats. Folk har inte tid med de döda. Mig skrämmer det”.

Allt detta har sin grund i statistik, siffror och åsikter som förts fram av Sveriges kyrkogårds- och krematorieförbund (SKKF), Sveriges Auktoriserade Begravningsbyråer (tidigare Sveriges Begravningsbyråers Förbund) och diverse präster.

SKKF skriver att de ”driver på utvecklingen genom påverkan på och i dialog med beslutsfattare, myndigheter och andra organisationer”. Och nu har de verkligen fått jackpot med nyhetsartiklar och krönikor som helt okritiskt för fram som sanning att dagens svenskar är självupptagna egoister som låter barnens bandyträning, Thailandsresor och fipplande med mobilen gå före de så viktiga begravningarna.

De öser nedsättande omdömen över människor i sorg, som de anser beter sig fel.

Begravningslobbyisterna är upprörda över att allt fler väljer att boka en begravning via internet, och väljer nya former för avsked. Präster och begravningsentreprenörer har bara förakt för dagens svenskar som de påstår försöker ”fjärma sig från dödens realitet”, har ”felaktiga prioriteringar” och "tar fram kalendern" när begravningen ska bokas in.

Jag skräms av föraktet. Så konstigt att folk som tjänar pengar på begravningar, och debattörer som okritiskt tar efter, är så moraliskt korrekta och högtstående när det gäller döden, medan alla andra är egoistiska, jagfixerade och totalt ”oförmögna att hantera dödens realiteter”?

Jag skulle vilja uppmana begravningslobbyisterna att tagga ner en aning

I min ålder är det, som Plura uttryckt det, ”en vandring mellan kistorna”. Att stödja någon i sorg är det finaste uppdrag man kan ha som människa. Ibland handlar det om att gå på en begravning, ibland om något annat.

Sorgen har så många skepnader att man får försöka följa med i dem så gott man kan, antingen för att hantera sin egen saknad, eller hjälpa någon annan.

Jag har varit på en begravning där prästen blandat ihop namnet på det döda barnet med det som överlevde. Andra begravningar har varit ett minne för livet där sorg över den som dött samsats med glädje över gemenskapen med alla som älskat den personen.

Tvärtemot begravningslobbyisterna tror jag inte att vissa ceremonier alltid är bättre än andra. Egoisterna som de påstår att vi alla har förvandlats till har jag faktiskt aldrig mött. Det finns inga rätt eller fel.

Samhället utvecklas, och vi med det. Dop-, konfirmations- och bröllopsritualer har förändrats stort de senaste decennierna, nu är det dags för begravningarna. Skuld, skam och social kontroll har hittills hållit dem inom gamla traditionella ramar, nu ger dessa ramar med sig.

Jag skulle vilja uppmana begravningslobbyisterna att tagga ner en aning. Det är riktigt lumpet att i eget intresse försöka ge resten av mänskligheten dåligt samvete för att vi inte längre som förr köper kistor, blommor och tjänster och göder deras industri. Att vilja göra på ett annat sätt gör oss inte till skamlösa egoister.

Och tänk också den här tanken: Vi har rätt att strunta i de döda.

Det är de levande som ska ordna begravning, minnesstund, dödsannons och annat.  Vill och kan de anhöriga inte, blir det ingenting. Det kan finnas massor av orsaker till det. Det är knappast den som är död som lider av det. Han eller hon kan ha avsagt sig alla ceremonier.

Alla kan göra som de själva vill i ett land där man inte längre behöver vara rädd för svartrockarnas makt. 

 

Göran Greider:

”Det går inte att komma ifrån känslan av att människor helt enkelt har blivit så uppslukade av sina egna liv och till och med sina hårt schemalagda karriärer att de inte hinner med döden. Döden strider ju mot all planering. Döden är inte produktiv”.

 

Jan Olov Andersson, vd Sveriges kyrkogårds- och krematorieförbund:

”Det kan vara sportlovsresan med familjen som ligger i vägen för att begrava den avlidne i tid, eller också kan det handla om att släkten måste ges tid att planera resor och eventuella övernattningar i samband med begravningen. När man för ett sådant resonemang ska man veta att kroppens förruttnelse börjar i samma ögonblick som hjärtat slutar slå”.

 

Esbjörn Hagberg, biskop emeritus och Jonas Lindberg, Uppsala domkyrkoförsamling:

”Vi menar att en akt med urna kan bli ytterligare ett försök att fjärma sig från dödens realitet, då en urna påminner mindre konkret än en kista om den dödes närvaro där … Det är som om vi försöker undkomma dödens verklighet”.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!