Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Britta Svensson

Vi är hopplöst oartiga och ohyfsade

Vet vi i Sverige något om hyfs?

Eller är läget helt hopplöst?

Jag tror tyvärr det senare.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag var i London i helgen, och ni vet hur det är att komma till ett land med artighetskultur. Man känner sig som en butter klumpekloss när folk ber om ursäkt, säger vänligheter och är hjälpsamma till höger och vänster.

Omedelbart försöker man anstränga sig för att åtminstone ibland kunna möta artigheterna på samma sätt. Man vill ju inte göra bort sig.

I Sverige är det precis tvärtom. Eftersom försök till vänligheter mot okända för det mesta bemöts med tystnad, surhet eller direkt fientlighet, slutar man ganska snart att försöka. Man blir lika sur.

Det är för sorgligt.

Efter visst letande hittade vi ett undangömt, mysigt ställe i London från topplistan över stans mest pittoreska gamla pubar. Det var fullsmockat, så vi stod upp och spanade efter om några platser skulle bli lediga.

Till slut ger vi upp och ställer oss utanför på gatan där man också kan dricka sin pint i detta förlovade land. Efter en kort stund kommer en man fram till oss och säger att bordet han och hans vänner suttit vid blivit ledigt. En av vännerna håller det åt oss så länge.

Man hade kunnat peta omkull mig med en fjäder. Varför göra sig en sådan ansträngning för några helt okända människor? Därför att i det här landet är det fint att vara artig. Det är för ganska många direkt nödvändigt.

Jag kom att tänka på min superengelske morbror Tom. Jag studerade fascinerat hans superartighet redan som barn. Han var alltid steget före. Han visste vad man behövde redan innan man lyckats formulera det för sig själv.

Man kände sig sedd och bekräftad, och lite överrumplad. Inte en chans att man skulle kunna vara lika artig själv. Man låg alltid lite efter.

För någon månad sen skrev Dagens Nyheters Viktor Barth-Kron om oskicket att inte ta av sig ryggsäcken när man reser kollektivt. Att inte slå andra i ansiktet med sin ryggsäck trodde jag var självklart. Men förvånande nog fick han massor av aggressivt mothugg av folk som tycker att det var löjlig förbudsiver att be folk ta ryggsäcken i handen när de kliver på bussen.

Det kallades öststatsfasoner.

Men det är i artighetsländer som Storbritannien och USA som alla dessa regler finns. De är långt mer detaljerade än någon skulle våga ge till svenskar. I Londons tunnelbana finns nu instruktioner om hur man ska tilltala deras personal. Det framhävs att det är belagt med böter att smäda, svära åt och skälla ut London Transports anställda.

Inne på tågen förekommer det inte överhuvudtaget att någon tar upp ett säte till med sin väska, något som brett ut sig i Stockholmstrafiken. Inga karlar skrevar så den bredvid inte får plats, och inte en kotte bräker högljutt om sitt privatliv i mobilen.

När kommer vi dit i Sverige? Förmodligen aldrig. I stället går utvecklingen åt motsatt håll. Allt fler beter sig alltmer självupptaget och ohyfsat i offentliga rum.

Det är så tråkigt, när livet skulle bli så mycket bättre om vi likt min onkel Tom hade ambitionen att försöka förutse hur vi kan underlätta livet för andra redan innan de själva begriper det. Engelsmännen är inte särskilt hjärtinnerliga, de är artiga av ren vana, inympad på ett tidigt stadium. I love it.