Britta Svensson

Svensson: Inte var mans egendom

Lyckades Sveriges Television i sin timslånga dokumentär visa att Alice Babs "förlorat sina rättigheter"?

Svaret är ja - och det var filmmakarna som tog dem ifrån henne.

Dokumentären var ett övergrepp på en sjuk, försvarslös 89-årig människa.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

I Sverige är äldreboenden öppna. Vem som helst kan promenera in och besöka vem som helst. Journalisten Anna-Lena Lodenius besökte i mars i år Alice Babs på ett äldreboende där den 89-åriga artisten var sängliggande. Lodenius tog bilder och spelade in sitt samtal med Alice Babs.

"Den här texten har jag försökt att få publicerad, men tidningarna tvekar av rädsla för de inblandades integritet", skrev Lodenius när hon en månad senare i detalj beskrev Alice Babs situation på sin blogg. Hon lade även ut ljudfilen där Alice Babs sköra röst hörs på Youtube.

Lodenius skrev att en läkare givit Alice Babs diagnosen Alzheimers sjukdom, men att hon, Lodenius, journalisten, inte tror på den, "vi tycker inte det märks på något påtagligt sätt att hon är drabbad".

Enligt en intervju med Alice Babs dotter Titti Sjöblom på Svenskt demenscentrums hemsida är hennes mamma drabbad av stroke, Alzheimers sjukdom och vaskulär demens. Alice Babs är så ur stånd att försvara sig eller förstå vad som händer, att Nacka tingsrätt efter att tre olika medicinska intyg lämnats in utsåg en förvaltare för att tillvarata hennes intressen, det som förut kallades omyndigförklaring.

När hon publicerade sin text på nätet, satte Anna-Lena Lodenius igång en helt bisarr lavin av ryktesspridningar, förföljelser och rent hat, mot främst Titti Sjöblom. Jag blev verkligen förvånad när jag såg att Sveriges Television köpt in en timslång film av Lodenius med titeln "Alice Babs förlorade rättigheter".

Vem är det egentligen som behöver granskas i den här soppan?

Men nu ser jag ett värde i att Anna-Lena Lodenius på bästa sändningstid tilläts torpedera sina egna teser.

Det vi tittare fick se var ett övergrepp på en uppenbart sjuk, gammal och mycket skör person. Vi fick se några självupptagna, självutnämnda "vänner" som med stalkerns enögdhet förföljde den gamla damen, trots äldreboendets och förvaltarens uppmaning att lämna henne i fred.

Har man rätt att slippa avlägsna bekanta vid sjuksängen när man drabbats av stroke, Alzheimers sjukdom och vaskulär demens? Svaret kan tyckas självklart.

Men den mest enträgna "vännen", en granne som stolt förklarade att han känt Alice Babs sen hon var 81 år, gav sig inte trots att en begäran om kontaktförbud lämnats in till polisen. Ju mer han förekom i filmen, desto mer urholkades det tänkta budskapet.

I stället var det Alice Babs förvaltare Lena Arenbjörk som trädde fram som en kraftfull, rak och självklar person med det enkla budskapet om sin huvudman: "hon är inte var mans egendom".

Alice Babs öde handlar inte ett dugg om att det skulle vara fel på svensk äldrevård, eller på systemet med förvaltare. Det handlar om en känd sångerskas rättighet att få bli gammal och sjuk som vilken annan människa som helst.