Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Britta Svensson

Som granne har jag kommit nära de flesta övergrepp människor begår

RING POLISEN. Magnus Lindgren från Stiftelsen Tryggare Sverige tycker det är bättre att ringa polisen än att försöka ingripa om någon misshandlas i grannlägenheten.Foto: HENRIK JANSSON / GT/EXPRESSEN

Vad är civilkurage?

I en rapport definieras det som ”att på egen hand avbryta pågående våld i en grannlägenhet”.

I det fallet kanske det är bäst att INTE ha civilkurage.

Att leka polis kan vara livsfarligt.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

”Huskurage” heter projektet som jag läst massor av uppskattande artiklar om. Ett stort antal bostadsbolag, hyresvärdar och bostadsrättsföreningar har anslutit sig. I en rapport om projektet sägs att det handlar om ”civilkurage”.

På projektets hemsida står: ”Att införa Huskurage är busenkelt. Det kostar ingenting att införa Huskurage där du bor, men det kan kosta liv att låta bli!”.

Man sätter upp en policy i trapphuset där det sägs att de boende vid oro ska ringa på dörren hos grannen och fråga hur det står till.

Jag gick på det med hull och hår. Så kom dråpslaget.

Huskurage skriver att årligen dödas 20 personer av sin nuvarande eller tidigare partner. ”Eftersom våldet sker i hemmen, bakom stängda dörrar så krävs det något annat än de verktyg samhället har i dag för att arbeta mot våld i nära relation. Huskurage är ett sådant verktyg”.

Det låter bra. Jag har inte känt några invändningar när jag läst de uppskattande artiklarna. Jag gick på det med hull och hår.

Så kom dråpslaget. ”Ring inte på hos din granne för att stoppa våld i hemmet”, skriver fem experter på DN Debatt, bland annat Jenny Westerstrand, ordförande i Riksorganisationen för kvinno- och tjejjourer i Sverige.

”Både forskning och kvinnojourernas långa erfarenhet visar nämligen att denna typ av ingripanden är fel och i vissa fall farliga”.

– Att rekommendera människor att intervenera själva i våldsutövning är ett mycket, mycket stort ansvar. Det leder till ett väldigt olyckligt läge när fastighetsägaren uppmanar de boende att ingripa. Vad om de gör det, och blir skadade? Det är omöjligt att förutse en händelseutveckling kring de händelser vi diskuterar. Att ge någon rådet att ingripa konkret genom att uppsöka våldsscenen är inte något vi vill stå bakom, skriver Jenny Westerstrand i ett mejl till mig.

Det är en av de farligaste situationerna som polis. Man vet inte vad man möter.

En annan av undertecknarna av DN-debattartikeln är Magnus Lindgren från Stiftelsen Tryggare Sverige. Han är före detta polis som själv varit med om att rycka ut på det som förut kallades ”lägenhetsbråk”.

– Det är en av de farligaste situationerna som polis. Man vet inte vad man möter, vilka som befinner sig i bostaden. Det är komplext ur ett polisiärt perspektiv och kräver utbildning, träning, riskbedömning och mental beredskap.

Han tycker det är bättre att ringa polisen, och vara ett uppmärksamt vittne som kan ge polisen information.

Det här får mig att fundera på hur jag själv och andra gjort genom åren. Jag har, med några få års undantag i föräldrarnas villa, bott i flerfamiljshus hela livet. Där har jag kommit nära de flesta övergrepp människor begår mot varandra, med undantag för mord. Misshandel, sexuella övergrepp, vanvård av barn, yngre tonåringar som spårar ur i den föräldrafria lägenheten, det mesta har hänt genom åren.

 

Ljuden från det som lät som en misshandel upphörde när flera grannar gick samman och ringde på, helt i Huskurage-anda. Det blev tyst. Sen flyttade familjen. Omgivningen såg det som en framgång. Men tänk om grannarna i stället hade gjort det som Huskurage-kritikerna rekommenderar, ringt polisen?

Då hade polisen haft en notering om att de kallats till platsen. Det hade funnits vittnesmål från grannar. Kanske de utsatta familjemedlemmarna hade vågat anmäla? Kanske hade den misstänkta förövaren begått tidigare våldsbrott? Klart är att det hade varit jobbigare för denna person att konfronteras med polis i stället för med grannmammorna.

Man vill ju vara god, hjälpsam, ha det som kallas civilkurage. Men vad betyder det egentligen? Kanske kräver det större mod att skicka polisen på grannarna, än att själv ringa på.

 

Civilkurage

Definieras av Nationalencyclopedin som ”mod att stå för sin mening även när det innebär en personlig risk”. Ordet skapades av den tyske statsmannen Otto von Bismarck om militärer som hade mod att även under svåra omständigheter uttala sin personliga mening som civilpersoner.

 

Kollektivkurage

Stockholms kollektivtrafik, SL, definierar kurage som något annat än att ingripa själv mot brott eller ordningsstörningar. Kollektivkurage är enligt dem att lämna sin plats till någon som behöver den mer, och att ringa trygghetscentralen ”om du ser någon som är i en utsatt situation i kollektivtrafiken”.

 

Lagkurage

Flera partier har krävt en civilkuragelag. Den skulle göra det straffbart att inte hjälpa nödställda. Frågan utreddes i  ”Handlingspliktutredningen” 2011, som avrådde från en sådan lag. Utredningen visade att det stora flertalet människor hjälper nödställda i dag utan att de är skyldiga till det enligt lag.