Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Britta Svensson

Som feminist har hon inget att lära mig

Jag skulle aldrig se ett tv-program med Horace Engdahl. Jag är monumentalt ointresserad av personen i fråga, både som kulturpersonlighet och författare.

På 80-talet uppfattade jag honom, i hans roll som offentlig person, som en självupptagen typ med märkliga åsikter. Ungefär som den man som beskrivs i Engdahls ex-hustrus Ebba Witt-Brattströms bok "Århundradets kärlekskrig".

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Ebba Witt-Brattströms bok är förstås en roman, men ibland skriver hon närmast exakt saker som hon sagt i intervjuer om sitt eget äktenskap. Efter 30 års förhållande rasar hon mot Horace Engdahl som en självupptagen typ med märkliga åsikter. Det känns lite grann som ett antiklimax.

Men man får hålla isär verkligheten och fiktionen. Jag har aldrig träffat de två verkliga personerna, bara sett dem dansa förälskat på Nobelfesten när jag var där som journalist. Då tänkte jag att han måste vara en mycket bättre person privat än han framstår som offentligt eftersom denna kända feminist tycks så kär i honom. En feminist som såg nöjd ut med sig själv i balklänning i dansens virvlar.

I boken skriver hon: "Blev jag solochvårad?".

 

Det är en intressant tanke i en roman som handlar om förhållandet mellan en feminist och en självupptagen typ med märkliga åsikter. "Jag plockade upp dig/ur rännstenen/och gav dig ett liv", skriver hon om mannen som bokens "hon" räddar och ger ett hem, försörjning och förstahandskontrakt.

Skildringen av mannen svajar lite fram och tillbaka, men tanken förs fram att han hela tiden manipulerat sin hustru för att upphöja sig själv. Inte alls en rar person innerst inne.

Så hur kommer feminismen in i detta?

Själv kallar jag mig inte "feminist" som en beteckning, jag anser att den är överspelad sedan länge. Det är absolut självklart i Sverige i dag genom lagstiftning och andra regleringar att män och kvinnor har samma mänskliga rättigheter. Om man med feminism menar lika rättigheter för kvinnor så är den redan genomförd som politisk idé.

 

Det betyder inte att alla kvinnor i det här landet inte varje dag måste stå upp för sig själva och använda sig av den frihet och de valmöjligheter de har fått. En av de viktigaste punkterna i det är att inte belöna, beundra och stödja män hela tiden, utan ta plats själv eller stötta andra kvinnor.

Den stora fråga som väcks av Ebba Witt-Brattströms bok och det förhållande som skildras där är: Varför lägger någon som kallar sig feminist 30 år på att stödja en kvinnoföraktande mansgris?

Varför skildrar hon i sin bok en genomfeministisk kvinna anställd på ett "jämställdhetsdepartement" som en som "släpar dagens matkassar uppför trapporna" medan mannen gör karriär och stiger i graderna? En hustru som utsätts för "kvinnofridskränkning", misshandel och våld utan något resonemang överhuvudtaget om polisanmälan?

Denna kvinna är ju inte någon feminist utan ett offer utan förmåga att stå upp för ens de enklaste av sina rättigheter.

Jag har aldrig kallat mig "feminist" och inte heller utgett mig för att vara en "feministisk" predikant för andra kvinnor. Men jag har aldrig varit en dörrmatta för en man. Jag känner massor av kvinnor som stått upp för sina rättigheter och sin karriär och gift sig med jämställda män.

Jag beundrar Ebba Witt-Brattström enormt för hennes gärning som litteraturvetare. Men som feminist har hon inget att lära mig.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!