Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Britta Svensson

Sluta romantisera 70-talets drogmissbruk

Lena framför polishundarna under upploppet på ungdomsgården i Farsta 1973, då 25 ungdomar anhölls. Bild från boken "Var finns alla polarna?". Foto: Per Björn Foto: Per Björn

Hur coolt är det att knarka?

Att leva utanför samhället och hata Svensson-livet?

En utställning och en tv-dokumentär sätter fokus på frågan.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

På biblioteket i Farsta centrum ställer fotografen Per Björn ut ett bildreportage om ungdomar i Farsta 1972-74. Att snabbt åka 45 år tillbaka i tiden är omtumlande.

Per Björn skildrar ungdomar bland det 100-tal som på den tiden hängde i centrum. "Det fanns bara ett ljuvligt, underbart nu och tiden fram till nästa fest, nästa fylla eller nästa holk". Bråk med polisen var vardag.

Ungdomarna hette Lasse, Roffe, Agneta, Bosse, Kjell, Gunilla, Lena och Hasse. En särskilt tavla på utställningen berättar att i dag är 42 av dem döda. Lasse blev ihjälslagen vid t-banan vid 23 års ålder. Hasse sköt sig. En annan kille mördade med kniv vid 20 års ålder, fick några års psykvård, och blev sen själv ihjälstucken i Kungsan när han var 24. Flera har dött i överdoser.

Utanförskapet, drogmissbruket och döden då blev prisbelönta filmer om Kenta och Stoffe, drogromantik och ett coolt utanförskap. Svensson-livet föraktades. Några år efter hippieflummet kom punken, som nyligen skildrades i en tre timmar lång dokumentär på SVT. Det var en märklig ton i många delar av dokumentären, där drogmissbruk och till och med prostitution normaliserades.

Ett 14-årigt barn fick framför tv-kameran säga att hon inte visste vad som väntade henne, men förmodligen "gatan". Hon pratade om heroin och prostitution som sin framtid. Vilka "coola" unga gör det i dag inför tv-kameror?

 

Det är chockartat att inse hur mycket synen på utanförskap och drogmissbruk har förändrats. I dag romantiserar inte någon de barn och unga som finns på Plattan på Sergels torg i Stockholm. Nu är det ofta ensamkommande unga killar som hamnar där, i stor utsatthet.

Det är Per Björn som i sina bilder, och sin uppföljning av dem, verkligen går på djupet med vad ungdomsrevolten på 60- och 70-talet ledde till på en plats som Farsta. Han skildrar livet på den kommunala ungdomsgården, betald med skattepengar, där ungdomarna själva säger att de "körde vårt race fullständigt" där. 

En bild visar hur de sitter på golvet och dricker mellanöl. Droghandel förekom helt öppet. I ungdomsgårdens "flumrum" med kuddar på golvet var det fritt fram att röka hasch. "Var finns alla polarna?" är namnet på utställningen, och svaret är att många är döda. "För många av ungdomarna blev nyfikenheten på droger inkörsport till ett helvete av missbruk".

Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning, CAN, har statistik som sträcker sig tillbaka till 1971. Då använde 90 procent av eleverna i årskurs 9 alkohol. 40 år senare är den siffran nere på 40 procent. Då rökte 45 procent, nu är det 10 procent som gör det.

1971 hade 15 procent av niorna någon gång använt narkotika, nu är den siffran nere i sex procent.

 

Även i punkdokumentären blev det tydligt hur illa det gick senare för många av de glada revoltörerna. Det var rockstjärnan Joakim Thåström som liksom svävade över de andra med sin coola analys från dåtidens Rågsved och Högdalen: ”Jag trodde jag skulle dö av tristess. Det man pratade om var försäkringskassan, soc och brasspriser.”

I dag är det andra ungdomar som röker cannabis, handlar med droger och dör i förorterna. De skildras inte av tv-team eller dokumentärfilmare så storögt som Kenta och Stoffe beskrevs en gång. Nu är det hårdför journalistik om kriminella gäng som gäller.

Någonting skaver i det här. Jag ser dagens Husby i Per Björns bilder. Förutom de grovt kriminella finns också vilsna ungdomar utanför tunnelbanestationen. Är det för att de har en annan hudfärg, och andra namn, som vi inte längre ser på dem med den ömsinta blick som vi fortfarande riktar mot 70-talets pundare?

 

Släpp nostalgin

Det är 50 år sen 1968 och dags att sluta romantisera det året, och granska det som hände kritiskt. En bra början är SVT:s dokumentär "Året var 1968".  Ett sådant program görs varje år, de senaste av Jonas Fohlin och Kjell Tunegård. Tonen är fantastiskt fin, med fokus på vanliga människors upplevelser av stora händelser.

 

 

En plågsam punkupplevelse

Jag var själv med på ett hörn, och det var bitvis plågsamt att se vad som hänt med hjältar och kärlekar i SVT:s dokumentär "Eran - punk i tre delar". I den blev det tydligt att det alltid verkar finnas en grupp utstötta ungdomar som hänger på gator, torg och tunnelbanestationer. Det är bara deras utseende som växlar.

 

 

 

Starkast att se just nu

Tyngst av alla dokumentärer just nu är "The Vietnam war" i tio delar av Ken Burns och Lynn Novick på Kunskapskanalen och SVT Play. Oerhört brutalt och detaljerat lirkas sanningen fram med hjälp av intervjuer och dokumentära bilder. Det vietnamesiska perspektivet är lika viktigt, och oavbrutet intressant.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!