Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Britta Svensson

Ska Ica-handlarna ensamma behöva hantera tiggarfrågan?

Tiggeriet har blivit ett problem i första hand för den lokala matbutiken, skriver Britta Svensson. Foto: PER WISSING GT/EXPRESSEN

Vem är det egentligen som har ansvar för tiggarnas situation i Sverige?

Det borde vara politiker, polis och socialtjänst.

I stället verkar det vara de som driver matbutiker.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

I ett skakande ”Kaliber” i P1 fick vi höra historien om den 13-åriga flickan som tvingades av sina föräldrar att tigga utanför matbutiker i Sverige.

Den bulgariska flickan, som nu är 15 år, kallade i programmet tiggandet för ett jobb. Ett arbete hon beordrats att utföra av föräldrarna sen hon var sju år gammal.

I två år satt hon utanför butiker i Sverige. I programmet berättas att socialarbetare på en ort i Dalarna flera gånger passerade henne på väg in i butiken. 

Den person som omgivningen i stället tyckte hade ansvar för situationen, var Ica-handlaren. Han blev tillsagd av folk på orten att ta tag i problemet. Det uppfattades alltså automatiskt som ett problem för den som drev matbutiken, inte polisen, socialen eller kommunen.

– Våra medlemmar känner en frustration i tiggarfrågan. Det har pågått så  länge och det görs ingenting. Ingen tar tag i problemet, men handlarna tvingas handskas med det varje dag fast de inte har kompetens för det, säger Hans Tjernström, presschef på Svensk Handel, som nyligen krävt ett nationellt tiggeriförbud.

I ”Kaliber” berättar Ica-handlaren hur han ringer polisen, som svarar att det inte handlar om en ordningsfråga, och att inget brott är begånget. Polisen säger till Ica-handlaren att ringa kommunen.

– Då ringer jag till socialkontoret och får prata med en person som säger att det är inte vår fråga, det är en polisiär fråga.

Absolut ingenting händer. Ica-handlaren känner sig uppgiven och blir osäker på sig själv. Gjorde han fel som agerade när myndigheterna inget gör?

Flickan försvinner och dyker upp vid en ny mataffär på en annan plats i Dalarna. Efter två år är det en privatperson som talar hennes språk som ser till att flickan får hjälp. Föräldrarna som tvingat henne att tigga döms till två års fängelse för människohandel.

I ”Kaliber” ställs frågan hur ett barn kan tigga och utsättas för människohandel i två år på offentlig plats i Sverige utan att någon ingriper. Svaret är att när olika svenska myndigheter möter något besvärligt, gäller det att snabbt skyffla över problemet på någon annan, helst någon hjälplös eller maktlös person. Sen kan man fortsätta att ignorera problemet.

När några enstaka kommunpolitiker tar tag i tiggarfrågan, svämmar spalterna över av indignation. Tiggeri ses av många framstående svenskar som något ädelt, ja, till och med nödvändigt. Dagens Nyheters ledarsida påstår att det handlar om den ”grundläggande mänskliga rätten att sträcka ut handen och be om hjälp”.

Att det inte alls är sant visar ”Kaliber” med all önskvärd tydlighet. Inte en krona som gavs i flickans mugg hjälpte henne. Varje krona gjorde hennes liv värre. Tiggeriet får katastrofala följder som sliter sönder familjer och samhällsstrukturer.

”Samhället har givit upp inför det som är besvärligt”, skriver Mats Hedenström, näringspolitisk chef för Svensk Handel och förespråkar ett tiggeriförbud. Han stöds av 85 procent av handlarna enligt en enkät av tidningen Market.

Vem kan egentligen invända? Tiggeriet har, som ”Kaliber” visar, blivit ett problem i första hand för den lokala matbutiken. Varför gör inte handlaren något? Varför tillåter han det här? Eller motsatt, varför hjälper han, eller hon, inte den tiggande personen mera?

Flickan i ”Kaliber” säger att hon vill gå i skolan och ha ett liv som svenska ungdomar har. Svenskarna för sin del tyckte det var okej att hon i stället satt utanför matbutiker hela dagarna, i regn som i kyla, och tiggde pengar. Det är vedervärdigt med vår likgiltighet inför tiggeriets avigsidor.

 

IS-barnen

Är det någon som tror att regeringen eller centrala myndigheter kommer att ta något som helst ansvar för de återvändande IS-barnen? De finns ju redan här, och släktingar, grannar, skolpersonal och förskolan tar ansvaret. Som outbildad inhoppare på en förskola kan du behöva hantera ett sådant barns trauma.

 

Snöröjning

I Stockholm tar trafikborgarrådet och miljöpartisten Daniel Helldén inget ansvar för gående, gamla eller handikappade. I intervjuer försvarar han ständigt att bara cykelbanorna röjs från snö och is. ”Såhär i backspegeln kan jag se att vi borde ha satsat på trottoarerna också”, erkände han till slut.

 

Akademien

Att sitta i Svenska Akademien handlar uppenbarligen inte alls om snille och smak, utan bara om pengar. Här har de i århundraden lurat i oss att uppdraget är oavlönat, medan det i själva verket handlar om miljoner i arvoden, pensioner och hyresrabatter. Senaste Akademi-miljonären är Sara Danius.