Britta Svensson

Politikernas ord faller platt – oförmågan förenar dem

Vad tar vi oss till när det känns som att politikerna inte längre har några svar? undrar Britta Svensson.
Foto: MELKER DAHLSTRAND / RIKSDAGEN

Det är jobbigt att tänka på 2018.

Något är fundamentalt fel i vårt samhälle, och det kommer att ställas på sin spets nästa år.

Vad ska vi ta oss till när politikernas ord faller platt till marken?

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det är klart att jag har hopp. Jag hoppas att Hammarby ska ta SM-guld i bandy 2018, att vi ska lyckas få till ett nytt kök i sommarstugan, och att mitt barnbarn ska ha det bra. 

När det gäller mitt privatliv har jag jobbat hårt i decennier för att få saker att fungera, betalat mina räkningar, rensat ogräs i rabatterna och försörjt mina barn tills de har kunnat göra det själva.

Jag försöker vara en god granne, sätta mig in i viktiga frågor i närområdet, och engagerar mig i lokalt brottsförebyggande arbete.

Sen tar det stopp.

När jag tänker på hur jag ska kunna göra något åt det som är större tar det stopp. 

Hur ska vi klara 2018? Vad ska man rösta på? Vem kan reda ut vilken väg Sverige ska ta framöver?

Det har gått så långt att jag googlade Bajenpartiet, för att se om de kunde erbjuda en utväg. 

Visserligen kräver de förbud för bortaseger när Hammarby spelar hemma, och avskaffande av religionskunskap i skolan till förmån för fotboll-, ishockey- och bandyträning. Men i övrigt handlar det mest om saker som högkostnadskort för öl och vabb-dagar för vård av bakfull bajare. Fylla, alkoholism och överdrivet drickande i samband med sportevenemang tycker jag inte ens är kul att skoja om.

Så nej, inte ens ett skämtparti går att rösta på.

I den gripande boken "Hillbilly" berättar amerikanen J. D. Vance om hur han växte upp i social, ekonomisk och känslomässig misär i USA:s mest utsatta områden för vita i skuggan av Appalacherna.

Vi svenskar tror gärna att vi vet allt om USA:s problem, och hur de ska lösas. Men Vance skriver att de skolor han gick i var välfungerande, och att lärarna gjorde allt de kunde för honom. Hans mormor fick bidrag som gjorde att de aldrig gick hungriga.

Välfärdssystemet var inte perfekt, skriver han, "men orsaken till att jag nästan gick under beror nästan helt på faktorer utanför regeringens kontroll". 

Det handlade om missbruk, våld i hemmet och katastrofala personliga beslut.

I Sverige erbjuds alla barn förskola där värdegrunden omfattar människolivets okränkbarhet och alla människors lika värde. Sen följer gratis skola och valfri yrkesutbildning.

Även den som aldrig jobbat får pension som går att leva på.

Politikerna har ordnat allt det här, och i dag kan vi konstatera att det räckte inte. 

Alla lagar mot sexbrott och sexuella trakasserier i arbetslivet kunde inte hindra det som #metoo har avslöjat. Ny lagstiftning om våldtäkt tros inte leda till att fler blir dömda. Ambitiösa regeringsprojekt med information om Förintelsen kunde inte hindra antisemitismen från att frodas.

Politikernas ord faller platt till marken när kvinnor våldtas, människor skjuts ihjäl och judiska institutioner attackeras.

Vem ska jag rösta på? Den som tycker att detta "måste stoppas" eller den som tycker att det är "oacceptabelt"?

Det finns både partier och enskilda som tar till tyngre ord. Hat, hot och hån svämmar över i sociala medier när hemska saker händer. I värsta fall leder det till ytterligare brott. Men för det mesta faller också dessa ord maktlösa till marken.

Kriminella politiker som sår hat är absolut värst. Men jag har heller ingen större lust att rösta på hjälplösa politiker som döljer sin brist på förmåga bakom skyar av meningslösa ord, eller låtsastuffa politiker som tror att de är smarta när de "tar i". 

Oförmågan förenar dem. Oförmågan att verkligen göra något som förbättrar den situation vi just nu är i, och som inte kan önskas eller hatas bort.

Så vad tar vi oss till, när det känns som att politikerna inte längre har några svar? Det kommer jag att fundera på 2018.

"I Sverige talar man svenska"

Ulf Kristerssons "tuffa" uttalanden i jultalet för en vecka sen säger allt om politikernas problem. Att vi talar svenska i Sverige är både en självklarhet, och en lögn. Nyligen träffade jag sverigefinnar som efter 50 års hårt arbetsliv här knappt kan göra sig förstådda på svenska.

"I Sverige arbetar man"

Det gällde verkligen de sverigefinska hjältarna som moderatledaren smutskastade i den föregående meningen. För andra är Sverige ett av få länder i världen där man utan några större problem kan få pengar utan att arbeta. Det kallas för välfärdsstaten. Moderatledaren tycker själv att de som aldrig har jobbat ska få högre pension.

"I Sverige gäller svenska lagar"

Vem trodde något annat? Kristersson yttrar bara låtsastuffa plattityder som är löst och ogenomtänkt riktade mot flyktingar och invandrare. Alla fattar att problemet är att i Sverige finns svenska lagar som ibland är tandlösa, ibland aldrig används, och ibland går att kringgå.