Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Britta Svensson

Plötsligt är slummen tillbaka i Sverige – det är chockartat

Interiör från källare i hyreshus i Krylbo i Dalarna. Foto: ANNA-KARIN NILSSON
Interiör från källare i hyreshus i Krylbo i Dalarna. Foto: ANNA-KARIN NILSSON

Barn växer upp under väldigt olika levnadsförhållanden i dagens Sverige.

Det görs egentligen inget åt det.

Klyftorna bara växer.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det är chockartat att plötsligt se det så tydligt. Slummen är tillbaka. Färgen flagnar, ogräset har växt högt, och hela huset är i akut behov av renovering. Därinne bor flera barnfamiljer.

Det går ”helt klart att tala om slum i Sverige i dag”, enligt en undersökning från Lunds universitet. Expressens reporter Johanna Karlsson ser detsamma i Avesta kommun.

Förbundsordföranden i HSB, Anders Lago, talar om hur trångboddheten kommit tillbaka. ”Ibland uppemot 15-20 personer i samma tvåa”. Polisen i Järvaområdet i Stockholm säger att när man fick glasa in balkongerna i ett bostadsområde i Husby täcktes glaset snabbt av filtar, och ”rummet” kunde hyras ut.

Här växer barn och ungdomar upp, samtidigt som jämnåriga på andra ställen bor i en villa med mamma och pappa.

Vad finns det för förutsättningar för att dessa unga kan mötas, bli vänner, klasskamrater, arbetskolleger? Det funderar jag en del på.

I forskaren Magnus Ranstorps rapport om den våldsbejakande radikaliseringen i stadsdelen Rosengård i Malmö står:

”Det finns ungdomar som trots sin födsel och eller uppväxt i Rosengård aldrig har lämnat sitt bostadsområde och heller aldrig sett Malmös innerstad”.

Ganska ofta hör jag allsvenska fotbollsspelare, födda i Sverige, tala svenska med brytning när de blir intervjuade i tv. När jag googlar är de födda i Gislaved och Norrköping. Hur kan det vara möjligt?

Barnen i välbeställda villaområden har sällan varit i ett särskilt utsatt område.

I sitt ”Sommar”-program beskrev skolledaren Hamid Zafar hur han haft en begåvad elev i ett utsatt område som när hon började gymnasiet kom till en innerstadsskola där hon inte förstod vad lärarna och eleverna pratade om, fast hon var född i Sverige.

”Landsbygd” var ett ord hon inte förstod. Jag har hört andra historier om ungdomar födda och uppvuxna i Sverige som inte vet vad ”midsommar” eller ”Systembolaget” är för något.

Ranstorp skriver i sin rapport om hur segregationen leder till en ond spiral där misstro och bitterhet mot det svenska samhället kan växa.

Främlingskapet är lika stort på andra sidan. Barnen i välbeställda villaområden har sällan varit i ett särskilt utsatt område.

Jag hör berättelser om unga från utanförskapsområden som inte vågar berätta var de kommer ifrån när de träffar jämnåriga från mer välbärgade områden. De är rädda för att utsättas för fördomar och förakt.

Jag hör om den begåvade pojken från ett särskilt utsatt område som sökte sig till en innerstadsskola och överöstes med nedsättande kommentarer för att han var muslim, och på grund hemadressen automatiskt ansågs vara barn till en kriminell.

Det är segregering åt båda håll. Något har dragits isär.

Hur går samtalen hemma vid köksborden i de mångmiljonlägenheter där de ungdomar som utsätter sina kamrater för detta bor? Är det föräldrar som röstar vänster eller på Miljöpartiet som inte kan få sina barn att uppföra sig anständigt mot en klasskamrat som är muslim?

De flesta priviligierade svenska barn har inte någon aning om under vilka omständigheter jämnåriga lever i utanförskapsområdena. Inte ens den mest flyktingvänliga tar med sina barn dit för att se och lära.

Det är segregering åt båda håll. Något har dragits isär, och när jag står framför det förfallna slumhuset känner jag att utvecklingen bara blir värre, att ingen egentligen gör något för att stoppa den.

”Det är i alla fall bättre än Syrien!” är reaktionen jag får när jag försöker prata om detta. Först kommer den repliken från en flyktingvän. Nästa gång från en som snarare verkar sympatisera med Sverigedemokraterna.

Gemensamt är att ingen av sidorna vill diskutera frågan. Allt är bra. Eller allt är dåligt. Något problem däremellan som vi kan lösa gemensamt ser de inte.

Rosengård

En gripande skildring av uppväxtvillkoren i ett utsatt område i Sverige finns i boken ”Jag är Zlatan Ibrahimovic”. Det är mycket drabbande när Zlatan berättar om hur han får en chock när han börjar gymnasiet och hamnar i ”minusläge” för att ”det lyste Rosengård om mig. Jag passade inte in”.

Norrby

Min före detta skola på Norrby i Borås lades ner på grund av den extrema segregeringen med 100 procent invandrarelever. De får i stället gå på Byttorpskolan i stadsdelen bredvid, med mest svenska elever. Resultat: en stor grupp elever med svenskfödda föräldrar flydde till en friskola i samma område.

Fittja

Janne Josefsson återvände till pojkarna i Fittja i ”Uppdrag granskning”:

– Du är den första svensk jag sett på fem år, Janne, sa en av dem.

När Josefsson ställde rektorn på pojkarnas skola till svars för deras dåliga uppväxt svarade denne:

– Det finns hundratals sådana barn. Sverige är inte perfekt.