Om straffrabatten för kvinnor försvinner kanske omgivningen ingriper tidigare

I somras dödades tre små pojkar. Tre mammor dödade sina barn.

Fast de tre pojkarna har namn och personnummer, och människor som älskade dem, sugs deras öde in i deras mammors.

De blir ett med de förövare som dräpte dem.

När jag började skriva om brott och straff för 20 år sen var det en kamp att få loss brottsoffren från förövarna, att se dem som människor fristående från den som tagit deras liv. Numera är det ett självklart perspektiv för en journalist som skriver om dessa ämnen.

Men det är inte lätt att hitta någon som kan ge mig barnperspektivet på det som hände i somras. "Hur tänker du då?" svarar någon på Barnombudsmannens kansli. Sen blir svaret att "vi har inte den kunskapen".

Hur jag tänker? Att tre pojkar, två, tre och fem månader gamla dödades på ett våldsamt sätt under bara en dryg sommarmånad. Att minimistraffet för deras mödrar, som samtliga har erkänt, är 14 dagars fängelse.

Och att alla bara pratar om förövarnas smärta och problem.

När jag tog upp detta för några veckor sedan blev jag anklagad för brist på empati.

"Föreställ dig den förtvivlan som denna kvinna kände innan hon begick sin desperata handling", skrev "Annmari i Bandhagen".

Men empatin med barnen?

På åklagarmyndighetens utvecklingscentrum säger man att i stort sett alla andra lagar har ändrats och modifierats sen nuvarande brottsbalk lades fram 1962.

Men inte denna:

Brottsbalkens tredje kapitel, tredje paragrafen:

"Dödar kvinna sitt barn vid födelsen eller eljest å tid då hon på grund av nedkomsten befinner sig i upprivet sinnestillstånd eller  i svårt trångmål, dömes för barnadråp till fängelse i högst sex år."

I två fall jag följt fick kvinnorna tre års fängelse. När större barn mördas är minimistraffet för mord tio år.

- Det är förskräckligt, det säger att barn är olika mycket värda. Att spädbarn har ett mindre värde, säger Bodil Långberg på Allmänna barnhuset, en stiftelse som grundades 1633 och arbetar för att stödja socialt utsatta barn.

Hon håller i dagarna i den nordiska barnavårdskongressen i Stockholm och skräder inte orden om vikten att lyfta fram spädbarnets rättigheter som individ.

- Nu ses det som en del av mamman. Vi måste våga säga att spädbarn har egna behov. Men de har inget eget nätverk, de kan inte skaffa hjälp. Det krävs att vuxna i närheten ser vad som pågår. Ser att barnet behöver skydd.

Mammorna i Stockholm och Nyköping är häktade för barnadråp. Mamman i Halmstad för mord. Kanske är det tuffare i dag för mammorna och deras försvars­advokater att hävda barnadråp.

Men jag anser att man bör skrota begreppet helt.

Den som är psykiskt sjuk kan dömas till vård. Finns förmildrande omständig­heter kan man dömas för dråp, och få lägre straff. Det behövs ingen särskild straffrabatt för kvinnor.

Om den försvinner kanske omgivningen vågar ingripa tidigare när ett spätt barn far illa. Innan de krossas, knivskärs eller stryps till döds.

Resonemangen om barnadråp i lagens förarbeten är från en svunnen tid. Det talas om att en kvinna ska få lägre straff om hon dödar sitt barn på grund av "svårt trångmål av ekonomisk natur".

Det är ett resonemang som inte har någon plats i dagens samhälle. Om spädbarn får mänskliga rättigheter som alla vi andra kanske fler av dem får behålla livet.