Nej-sägarna hindrar Sverige från att utvecklas

Infrastrukturen i Sverige behöver byggas ut, förbättras och förfinas. Det behövs fler bostäder, bättre vägar, utbyggda kommunikationer. 

För egen del litar jag helt på dem som har till jobb att förutse behovet av, planera och bygga allt det här. Jag är varken stadsplanerare, arkitekt eller byggnadsingenjör. Det här sköter experterna.

Jag tänker ofta på hur stora byggprojekt förbättrat mitt liv. Kan inte sluta hisna när vi kör över Öresundsbron. Älskar att se fotboll på de många nya, större arenor som byggts runtom i Sverige. Gläds åt varenda ny, bredare, förbättrad och säkrare väg jag färdas på.

Varenda liten tomte utan några som helst kunskaper har rätt att tycka till.

De flesta nya projekt krånglas emellertid till, försenas eller ställs in helt och hållet på grund av en sörja av protester, bisarra naturhänsyn och utdragna processer. Varenda liten tomte utan några som helst kunskaper har rätt att tycka till.

Det kallas samråd.

I Stockholm ska tunnelbanan byggas ut. Den nya tunneln ska gå precis rakt under mitt sovrum. I huset bredvid blir det ny tunnelbanestation. Jag är överlycklig.

Enda problemet är att detta egentligen kommer för sent. Min restid till arbetet hade halverats, om det inte varit så att jag är pensionär innan detta blir klart. Jag vågar knappt tänka på hur stor del av min tid som slösats bort under 35 års färd till jobbet på en långsam buss.

Så vad tycker då de hundratals stockholmare som hört av sig i samrådet med synpunkter? Läsningen är stor komik - om allt inte egentligen var så tragiskt.

De flesta har suttit på kammaren och listat ut att den nya tunnelbanan egentligen bör dras på något annat sätt. Vissa har utarbetade förslag på helt andra trafiklösningar. Det de flesta har gemensamt är att tyckaren gynnas av det som föreslås.

Någon är arg för att samråden inte leder till att hela mångmiljardprojekt ändras efter vad tyckarna anser.

Några vill framföra att de inte vill ha någon tunnelbana alls. En tycker att biltrafiken ska grävas ner och att all kollektivtrafik ska gå ovan jord. En annan att det bör byggas fler cykelleder i stället.

En person föreslår att i stället för att bygga tunnelbanan kan buss nummer 2 gå i en annan sträckning och därmed tillgodose behoven.

Någon är arg för att samråden inte leder till att hela mångmiljardprojektet ändras efter vad tyckarna anser.

För besserwissrarna vet ju bäst. Sen finns det en stor grupp som borde söka KBT-terapi för sitt sätt att hitta på saker att oroa sig för.

En person oroar sig för att hissarna vid de nya tunnelbanestationerna inte kommer att vara stora och rymliga nog för den som är klaustrofobisk.

En person är orolig över getterna och kaninerna som finns i en park och hur de kan komma att påverkas av ljudstörningar som uppstår i vid tunnelbanebygget.

Flera personer är oroliga för att deras barn kommer att få längre väg att gå hem från en av de nya tunnelbanestationerna.

”Två personer framför oro kring den ökade resenärsmängden som kommer att öka antalet personer som befinner sig i området. De menar att det kommer inbjuda till ökad brottslighet och klotter”.

En person är orolig över ett kaukasiskt vingnötsträd som står nära den plats där en ny tunnelbaneuppgång planeras.

En annan oroar sig för att lindar kan fara illa av utbyggnaden.

Ett sextiotal personer är oroliga för att barn ”kommer att behöva växa upp i ett långt byggkaos”.

Barn, äldre, träd, parker, miljö och natur återkommer hela tiden som sådant man, till synes automatiskt, oroar sig för utan någon egentlig koppling till det som ska byggas.

Plötsligt fångas min blick av en mening i den långa klagovisan, sammanställd av Stockholms läns landsting.

”Det är en person som anser att den nya tunnelbaneutbyggnaden är bra.”

Det var jag som skickade in den lappen.