Britta Svensson
Jag håller med PM Nilsson, politisk redaktör på Dagens Industri, att det har öppnats en avgrund i Miljöpartiet. En avgrund som jag tror storligen förvånar många vanliga väljare.
De som har haft den verkliga kollen på politiker som Mehmet Kaplan och Yasri Khan är andra muslimer och människor med ursprung i muslimska länder. Från vänner med den bakgrunden har jag sen Kaplan blev minister hört mycket hårda ord.
När vi firade den muslimska offerfesten förra året sa en vän jag värdesätter högt, en vänsterpartist som outtröttligt arbetar mot hedersvåld, förtryck och extremism, att "Miljöpartiet är ett islamistiskt parti".
Svensk klentrogenhet slog omedelbart till. Handlar inte Miljöpartiet om engagemang för naturen och ett hållbart ekologiskt samhälle?
Det står ju helt klart att Mehmet Kaplan som politiker inte blivit hårdare behandlad av medierna på grund av sin religion och bakgrund. Tvärtom är sanningen. Man behöver inte dra in kungen eller Bert Karlsson i jämförelserna. Vad hade hänt om försvarsminister Peter Hultqvist ätit middag med Grå vargarna? Eller Alice Bah Kuhnke jämfört IS-terrorn med finska vinterkriget?
Enbart Mehmet Kaplan har kunnat komma med ständiga "förklaringar" som länge godtogs.
Jag tror att det är en medveten strategi att hela tiden flytta fram positionerna, säga och göra mer extrema saker, att lyckas bortförklara men ändå få dem accepterade. Annars skulle Yasri Khan knappast vägra skaka hand med TV4:s reporter Ann Tiberg.
Hans "förklarande" svada är intressant att studera. Först vill han få det till att han tycker att det är "väldigt intimt att ta i hand med människor". Tibergs fråga är direkt förödande: "Det är för att jag är kvinna som du inte tar mig i hand, eller hur?".
Varpå Khan får det till att "handskakningsnormer" är förtryck av minoriteter.
Plötsligt har det blivit en demonstration av människovärde för kvinnor att bada med män i en simhall. För en kvinna blir det frihet att skaka hand med en man.
Åsa Romson säger inga grodor, hon är med på tåget. I terrordådet i New York 11 september 2001 förlorade mer än 3000 barn en eller båda föräldrarna. För Sveriges vice statsminister var det en "olycka" för Sveriges muslimer.
Några dagar efter 11 september var det tre tysta minuter i Sveriges skolor. Jag stod i en korridor på Angeredsgymnasiet i Göteborg med en arg ung kille av palestinskt ursprung som vägrade delta. Jag sa att jag nyligen flyttat hem från New York och var så rädd för att någon jag tyckte om hade dött. Han tittade storögt på mig. Plötsligt förstod vi varandra.
För de flesta svenskar, muslimer och människor med olika bakgrund är det inga problem alls att samarbeta, hälsa, älska och tycka om varandra i dagens Sverige. Vi avskyr extremisterna gemensamt.