Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Britta Svensson

Wallströms självgodhet får mig att förlora hoppet

Meningslös valaffisch från Socialdemokraterna som är ansvariga för landet. Foto: PELLE T NILSSON / STELLA PICTURES
Meningslös valaffisch från Liberalerna som är ansvariga för sjukvården i Stockholm.
Om den nära vården är helt överbelastad, vad vill ni göra då, Centerpartiet?

Mina tio timmar på akuten var en mardröm.

Ett besök i ett inferno som jag inte visste fanns, och som hela valrörelsen egentligen borde handla om.

Hur hamnade vi här?

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

”Beställer en DT hjärna”. Han som skriver in det i min journal är i mina döttrars ålder. Han är likblek i ansiktet efter en lång och underbemannad natt på akuten, och han gör det som måste göras.

Det är fredagskväll och jag har ingen annanstans att ta vägen. Något konstigt hände i mitt huvud medan jag satt och åt middag. Ljuset slocknade. Något stängdes av. Kontakten drogs ut. Jag försöker berätta men det känns som att orden inte når fram.

När hjärnan kopplade på igen orkade jag inte sitta kvar på stolen utan la mig ner. Sjukvårdsupplysningen trodde att det kunde vara en TIA-attack.

Det fanns ingen annanstans att ta vägen. Jag måste till akuten.

Fyra månader senare sneddar jag över torget hemma och ser en valaffisch från Socialdemokraterna. Margot Wallström ler stort och säger: ”Jag vill inte att plånboken avgör när du får vård”.

Den hopplöshet jag känner inför denna replik, denna självgoda nuna som tycker att hon nu har knutit en näve mot klassamhället, är monumental.

Jag fick sitta tio timmar på en akutmottagning i Stockholm, livrädd att det var något allvarligt fel på mitt huvud, och det fanns inte någon storlek på plånboken som hade kunnat korta den tiden.

Det finns ingen privat sfär, inget som helst skydd för integriteten, på denna akutmottagning i Sveriges huvudstad en fredagskväll

”Nej, du ska inte åka hem, jag rekommenderar starkt att du stannar”. Den en tvärhand höga sjuksköterskan, denna natts hjälte, är bestämd när jag börjar krokna efter fyra-fem timmar.

Jag tar inte upp plånboken och försöker muta henne för att komma fortare fram. Tänker inte ens tanken. Vet inte var Margot Wallström gjort det, och fått saker att hända?

Den första timmen på akuten sitter jag på en plaststol i entrén. Stolen är själva mottagningen. Framför mig, längs väggen, med bara tygdraperier emellan sig, fullt synliga för mig och de som stående väntar bakom mig, ligger svårt sjuka människor.

Det finns ingen privat sfär, inget som helst skydd för integriteten, på denna akutmottagning i Sveriges huvudstad en fredagskväll. Allt syns, allt är uppenbart i sin fasaväckande tydlighet.

Det är ett kaos som får mig att tänka på Rumänien, ett land med havererad infrastruktur, som jag sett på nära håll.

Sen sitter vi några stycken i ett väntrum hela natten.

Vi hör ropen från gamla människor som låter som om de vore på väg att dö. Från missbrukare som vräker ur sig ”era jävlar” till den hårt arbetande personalen. Från en kvinna som gång på gång skriker att hon tagit en överdos.

Jag sitter timme ut och timme in och stirrar framför mig på drickaautomaten på andra sidan rummet, och tänker att det snart ska bli min tur. Samtidigt verkar min kropp vilja göra sig av med väldigt mycket vatten. Gång på gång måste jag gå på toaletten.

Vägen dit går längs en korridor där gamla människor som ser döende ut ligger på britsar längs väggarna. I ett öppet utrymme står dubbla rader sängar med sjuka, de flesta gamla. Allt sker inför öppen ridå, jag försöker att inte titta, men det är svårt.

Kvinnan med blodpropp i benet som suttit hela natten med mig i väntrummet är kvar

Mina tio timmar på akuten är som en ond, overklig dröm. Jag tänker om och om igen orden ”Dantes inferno”.

På morgonen kommer den unge läkaren, vit i ansiktet efter att ha arbetat hela natten med bara en kollega. Han beställer en datortomografi av min hjärna.

De hittar inget, jag får åka hem.

”Akutmottagningen är dimensionerad för en tredjedel så många patienter som är här nu”, säger läkaren. Kvinnan med blodpropp i benet som suttit hela natten med mig i väntrummet sitter kvar.

Min natt på akuten tycks visa situationen för välfärden i Sverige i en enda, skrämmande bild.

För en del av er är detta vardag. Känner ni samma hopplöshet som jag, att valrörelsen, och valet i sig, inte kommer att erbjuda någon som helst lösning?

 

Privatekonomi? Nej!

I kön till datortomografin hamnar jag bredvid en ung man som blivit nedslagen av ett gäng i en förort. Varken han eller jag tar fram plånboken. Vi kommer från olika socialgrupper men köar som jämlikar. Att påstå att vårdkrisen i Sverige handlar om patienternas privatekonomi är djupt oärligt.

 

Valaffischen – ett hån?

”Vård i tid” står det på en annan valaffisch på mitt torg. På den syns landstingsrådet Anna Starbrink, högst ansvarig för sjukvården i Stockholm just nu och sjukvårdspolitisk talesperson för Liberalerna. Jag vet inte om affischen är ett hån, eller bara fullkomligt meningslös.

 

Hon såg samma sak

Några dagar efter min natt på akuten har Dagens Nyheters Lotta Olsson en kolumn om sina fem timmar på kanske samma ställe: ”Akutmottagningen, tänkte jag, måste vara beläget ganska långt ner i Dantes helvete”, skriver hon. När jag läser det tänker jag, det hände verkligen. Någon annan såg precis samma sak som jag.

 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!