Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Britta Svensson

Mest skrämmande med en polis är att han eller hon är en människa precis som du och jag

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det var några som försökte den här gången också. Att ta till det gamla slitna, men förvånansvärt ofta fungerande argumentet.

Är det inte i själva verket polisens fel att det finns huliganvåld vid fotbollsmatcher?

Är inte egentligen allting polisens fel?

Själv är jag allergisk mot det argumentet. För det visar sig sällan att polisen är boven. Märkligt nog (nu är jag ironisk) är det oftare så att brottslingen är boven. Även om han eller hon ibland lyckas skjuta över skulden på andra.

Till exempel polisen. Alla skyller på polisen. De får hela tiden höra att de är Kling & Klang som klantar till det.

Det är en ren skymf mot en av de bästa poliser jag träffat, Göte Kling, före detta kriminalchef vid Kinnapolisen. Han satte fast de mordbrännare som präglade min barndom. Poliser var hjältar på den tiden.

Nu är verkligheten mer komplicerad. Det är det ord poliser jag pratar med använder gång på gång. Denna komplicerade verklighet ska hanteras av poliser med två års utbildning och 21 300 kronor i ingångslön. "Vad är det värt?" heter Polisförbundets kampanj för högre lön.

Axplock ur polisers twitterflöden:

"Att hindra flicka som hoppar framför tåg och två år senare kontaktas av mamman som berättar att polisens insats var vändpunkten - vad är det värt?

"Spenderat fem timmar med att hålla nybliven änkas hand och trösta - vad är det värt?".

"Har firat tolvslaget på nyårsafton med kollega i arresten, hållandes varsin hink framför spyende tonåringar - vad är det värt?".

"Har samlat upp kroppsdelar från personer som begått självmord på järnväg för att sedan lämna dödsbud till förtvivlade anhöriga - vad är det värt?".

"Tvångsomhändertagit spädbarn med socialtjänsten under tumult - vad är det värt?".

"En kvinna hoppar ner på spåret framför våra ögon. Kollegan hoppar ner för att dra upp henne. 1 min stod det på skylten - vad är det värt?"

Det allra mest skrämmande med en polis är inte uniformen, kravallhjälmen eller vapnet. Det allra mest skrämmande med en polis är att han eller hon är en människa precis som du eller jag. När du, i yttersta nöd, ringer polisen är det egentligen inte vad du efterfrågar.

Du vill ha en stålman eller stålkvinna. En som klarar det du själv inte förmår. När det inte går som du tänkt dig är det lätt att lägga skulden på polisen. Då ser du dem inte som människor, med samma fel och brister som du själv, utan som en ansiktslös myndighet man kan säga vad som helst om.

Fotbollssupportrar säger att det inte är de som är ansvariga för våld och kravaller. Det är "polisen som provocerar".

Och "vad gjorde egentligen polisen" när fyrabarnspappan misshandlades till döds i Helsingborg? Borde de inte varit på plats och förhindrat det?

Hur kommer det sig att polisen "låter nazister demonstrera", säger vänsteranhängare. Borde inte polisen begripa att den svenska grundlagens demonstrationsfrihet ibland inte gäller? Eller är de kanske själva nazister?

"Poliserna bara skrattade åt oss när vi skrek efter hjälp" sa en kvinna i går till Dagens Nyheter efter att hon angripits av ett tonårsgäng i Kista galleria.

Kistas närpolischef dementerade. Men uppgiften kom ändå med i artikeln. Kling, klang. Jag tycker det är dags att sluta skylla allt på polisen.