Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Britta Svensson

Många verkar tycka det är coolt att hata polisen

RISK FÖR SÖTCHOCK. Stockholmspolisen Viktor Adolphson har gett ut en intressant bok med samlade inlägg från Twitterkontot YB Södermalm. Foto: CHRISTIAN ÖRNBERG

En del tycker om poliser, andra hatar dem.

Det verkar inte finnas något mellanläge.

Sällan möts dessa två grupper – utom i YB Södermalms kommentarsfält på Twitter.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Häromdagen gavs boken ut med en samling av det populära Twitterkontots inlägg, tillsammans med en intressant analys av framgången. 156 000 följare gör kontot till en viktig del av samhällsdebatten.

Numera sköts det av Viktor Adolphson, 44, andretenor i Poliskören, områdespolis i trygghetsgruppen på Södermalm i Stockholm och yttre befäl inom utryckningsverksamheten.

Twitter är ett knepigt socialt medium som med sina 140 tecken bäst tycks passa för korta tillkännagivanden. Men den twittrande polisen har gjort Twitterinläggen till sin egen konstform.

”Hur konstigt det än kan låta var dagens höjdpunkt en kram från en pundare. Hon behövde den uppenbarligen. Och troligen jag också”.

Viktor Adolphson har ibland poetiska ambitioner, skriver han i boken. Det är en av flera framgångsfaktorer. Så här twittrade han efter terrordådet:

”En omtumlande helg. Den renaste ondskan, den djupaste sorgen. Till den finaste medkänslan, den varma kärleken. Det kommer hjälpa många”.

En ung, ilsken debattör i Aftonbladet är rasande över bokens undertitel ”140 tecken ur verkligheten”, och får det till att polisen vill kontrollera beskrivningen av verkligheten, utan inblandning av journalister.

Polisen granskas och kritiseras ideligen, med all rätt

Själv tänker jag ganska ofta att YB Södermalm lyckas fånga sin komplexa arbetsmiljö i några välfunna rader, långt från machomyter och korthuggna pressmeddelanden från polisens officiella konto:

Så här twittrande han en årsdag av Estoniakatastrofen:

”I dag för 20 år sedan tog undertecknad emot krossade familjer i Värtahamnen efter att de läst listorna över omkomna. Höll ut i 20 minuter”.

De många solskenshistorierna och lustiga incidenterna som återges i boken kan man förhålla sig kritisk till om man vill. Det är risk för sötchock.

”Patrull tittade till ensam åldring, Han hade inte ätit på länge. De lagade potatismos och gav honom sin chokladkaka. Samt ringde hemtjänsten.”

Riktigt så gulligt är det aldrig i TV4:s ”Stockholmspolisen”, som skildrar samma miljöer, ibland samma incidenter:

”Tips om mystisk bil på Tantoberget. Men det var bara två turturduvor som sökt avskild plats och utövade den erotiska konsten. Ingen åtgärd”.

Ovanstående är typ den enda ”lustiga” incident som två säsonger av ”Stockholmspolisen” har bjudit på.

”I flertalet svenska medier torgförs polismyndighetens världsbild som oomkullrunkelig”, skriver den arga Aftonbladetskribenten. Det är knappast sant. Polisen granskas och kritiseras ideligen, med all rätt.

Men det trista, lågintensiva budskap som mal genom alla 20 avsnitt av ”Stockholmspolisen” orkar inga journalister skriva om: hur stora delar av landets polisresurser mal runt i en evig grottekvarn av punktinsatser mot missbrukare, småtjuvar och berusade personer.

De plockas upp redlösa från gatan, grips med inbrottsverktyg i ryggsäcken, klär av sig nakna på McDonald's, och tålmodiga snutar i välutrustade bilar dyker upp, brottar ner, tar om hand, kör till arresten eller psykakuten, för att en stund senare träffa på samma personer på gatan igen.

I ”Stockholmspolisen” får vi se dessa rediga konstaplar stå och förmana unga män som om de vore en förälder, medan busen i fråga gråtskriker ”Ring min morsa, din fitta!”. Avsnittet om de otroliga resurser som läggs på att kontrollera ett hundratal våldsamma fotbollshuliganer var särskilt deprimerande.

Många yngre verkar tycka att det är coolt att odla sitt polishat. När en polis utbrister till ännu en stökig ung man: ”Jag är polis, jag bestämmer just nu”, vill jag för egen del bara ställa mig upp och applådera.

Annika Ljung

Tuff narkotikapolis som finns med både i YB Södermalms bok och i ”Stockholmspolisen”. Och ute i verkligheten, där hon rakt och tydligt konfronterar ungdomar som misstänks ta droger. Chef för narkotikagruppen på Södermalm i Stockholm, och uppskattad talare, bland annat i Almedalen.

Peter Ågren

Chefen som såg till att Viktor Adolphson fick jobba med det framgångsrika twitterkontot YB Södermalm. Tung röst i ”Stockholmspolisen”, där han med sitt enkla, eftertänksamma sätt ger djup åt polisens empatiska sidor. ”Vi har hindrat en person från att göra andra illa, det är det det hela handlar om”.

Åsa Wahlgren

En av fem poliser på den lite väl tjusiga frontbilden för ”Stockholmspolisen”, som ju är en viktig samhällsskildring, inte en dokusåpa. Ingripandepolisen Åsa från Öland är en av dem som visar vilket kroppsspråk, vilka ord och vilket bemötande som fungerar i mötet med misstänkta kriminella. Inget gullegull, direkt.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!