Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Britta Svensson

Många värnas – men aldrig de skötsamma

Vem tillhör det offentliga rummet?

Det är en fråga som bör ställas oftare.

Och viktiga aktörer kan fundera över varför de gör vissa grupper till offer men inte andra.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det är inte alla som har behov av de offentliga rummen, gator, torg, parker, kollektivtrafik. Ensamma män i bil trivs i sin egen lilla bubbla, utan att störas av andra.

Det är kvinnor, barn, ungdomar, gamla, människor med funktionsnedsättningar, de som inte har råd att ha bil eller fritidshus, folk med mindre resurser, som är mest beroende av det offentliga rummet för att få tillvaron att fungera.

Varenda skiftning i det rummet påverkar oss. Det är så viktigt hur parker sköts, för att människor utan egna trädgårdar ska kunna vara i det gröna. Att barn kan leka ute, utan att deras lekmiljöer förstörs. Kriminalitet och stök gör att hederliga och ordentliga människor trängs undan.

Kontrollen av de offentliga miljöerna behöver skruvas åt i Sverige, ordentligt. Det håller inte med den utveckling som varit de senaste åren.

När hela familjen bodde i New York hamnade vi plötsligt i en annan social situation. Vi hade inte längre något fritidshus, ett mycket mindre nätverk och färre vänner.

 

Påsken firade vi i Central Park, med människor som liksom vi inte kunde åka bort över helgen. Vi åkte till stränder där vi var den enda vita familjen, och till den kommunala golfbanan i The Bronx. Utomhusbassängen i Harlem hade oändligt många komplicerade regler för ordningens skull. Inga undantag tilläts.

Överallt kände vi oss trygga, blev aldrig antastade eller var med om något obehagligt.

Hemkomsten till Sverige blev en chock. Missbrukare och berusade dominerade gatubilden på ett sätt som bara inte förekom i New York.

Sen dess har det gått 15 år. Det har bara blivit värre. Det värnas om en massa grupper, men aldrig om de skötsamma med mindre resurser som är beroende av offentliga rum.

När man i Stockholm försöker få bort sovande och liggande berusade och utslagna personer från de miljöer som är till för alla, talas om apartheid. Hinder för att kunna ligga ner på olika offentliga ställen ska nu tas bort.

Det sägs att man inte ska "stänga ute" folk som vill sova ruset av sig i parker och på promenadstråk.

Klotter ska uppmuntras och bli en egen offentligt konstart.

 

Tiggeriet har tillåtits breda ut sig på ett absurt sätt. Det började för 20 år sen med missbrukare som började tigga i tunnelbanan. Sen kom horder av tidningsutdelare som blockerade entrén till tunnelbanestationer. Efter det en massa ungdomar som antastade gångtrafikanter och försökte få dem att bli medlemmar i olika föreningar.

Nu sitter, står och ligger tiggande EU-migranter precis överallt.

Det fungerar inte att beröva dem som behöver allmänna utrymmen för att klara sin vardag rörelsefrihet och ordning på det här sättet.

Det är otrevligt, stressande och otryggt med stökiga miljöer där man blir antastad när man bara försöker ta sig till jobbet. Det behövs omfattande regler för att få ordning i det offentliga rummet. Inga undantag ska tillåtas.

Är det inte synd om människor som tvingas tigga för att de är så fattiga? Självklart.

Men deras problem ska lösas på en annan plats. De offentliga rummen ska fredas på ett sätt som gör dem acceptabla för en stor mängd människor, inte bara för den sovande missbrukaren eller den tiggande EU-migranten.