Britta Svensson
Det har hänt att en väldigt gullig Rhodesian ridgeback vilat sitt huvud i min famn. Och syrrans Molle var en riktig raring. Så jag är absolut inte hundhatare.
Men jag reagerar när hundägaren Beatrice Färdigs i sin debattartikel "Din hundrädsla är inte mitt ansvar" beskriver hundägare som kuvade och nervösa typer som ständigt ber om ursäkt när de angrips av rädda eller aggressiva hundhatare. Jag har faktiskt aldrig sett den typen av situation.
Det är vi som inte har hund som är kuvade, och ibland rädda inför påtvingade möten med någon av landets 861 952 (!) hundar.
Jag stod och pratade med en kompis som hade ett barn i vagn med sig, barnet åt en korv med bröd, och en passerande jättehund i koppel hoppade rakt på barnet och nafsade åt sig korven. När jag sa till hundägaren att ha bättre koll på sin hund, kastade hon en tjugolapp i mitt ansikte och sa att jag kunde köpa en ny korv.
Det tycker jag är en mer vanlig situation, än rädda hundägare som går och gömmer sig.
Svenska kennelklubben slår huvudet på spiken när de beskriver de senaste årens utveckling: "Hunden, som tidigare var husdjur och sällskapsdjur, har nu blivit en fullvärdig familjemedlem".
Yes, familjemedlem. Och en sådan kan man väl inte hålla kopplad, även om reglerna ser ut så där man befinner sig. De gäller inte just min hund, för den är så speciell, den behöver inte vara kopplad.
För att återgå till Beatrice Färdigs debattartikel, så tycks hon anse att koppeltvång i skog och mark är onödigt, med argumentet "på vilket sätt är det värre att min hund skrämmer vilt än att vilda djur skrämmer andra vilda djur? Hur många av er som fördömer min lösa hund, på grund av omtanke för de vilda djuren, sänker hastigheten när ni kör på landets vägar i skymning och gryning?".
Hundägare är fulla av den här typen av argument. Lagen om tillsyn över hundar och katter anser de är förhandlingsbar. Undrar vilka andra lagar de tycker det om?
På allmänna badplatser är det ofta hundförbud, som Svenska brukshundsklubben påpekar på sin hemsida. Men när hela familjen åker till stranden, då kan ju inte Molly eller Ludde stanna hemma. Man riktigt ser hur hela familjens underläppar börjar darra inför ett sådant skändligt förslag.
På vägen ner till stranden sitter en enorm skylt, där det står att det är förbjudet att ta med hunden från 1 juni till 30 augusti. Det är en regel så enkel att ingen kan missförstå den.
Men jag skulle ha blivit rik om jag fått en spänn för varje nytt argument jag mötts av när jag påpekat det som står på skylten för det ena sällskapet efter det andra på väg ner till stranden med sin fyrfota familjemedlem.
"Vi har honom i koppel".
"Vi ska bara vara nere en liten stund".
"Vi brukar promenera med henne här".
"Det är ingen annan här".
"Vi brukar åka ner tidigt på morgonen innan folk kommer hit".
Enligt lag får polismyndigheten omhänderta en hund som orsakar skada eller avsevärd olägenhet. Min dröm är att polisen gör ett svep på min badstrand en het dag i juli, och omhändertar de illegala hundarna som trycker på strandfilten med de andra i familjen, eller, genomäckligt nog, tumlar runt i det långgrunda vattnet med familjens andra barn.
Vi är inte aggressiva hundhatare, vi som skulle applådera detta. Vi är bara vanliga människor, och vi är urtrötta på att hundägare struntar i att följa de regler som finns. Koppla hunden där och när den ska vara kopplad. Gå med den på de 447 300 kvadratkilometer av Sveriges yta där det inte är hundförbud.
Ska det vara så svårt?