Lundell, Collins och Magnell är den bästa äldreomsorgen

Jag har säkert tidigare klagat på gamla stofiler som vägrar lägga av. Jag tror mig minnas att jag skrev något sådant om Rolling Stones när de var på Ullevi 1982.

Och jag vet bestämt att läsarna blev ilskna när jag tyckte att Johnny Cash, 51, såg gammal ut i Himmelstalundshallen i Norrköping året efter.

Men nu 30 år senare blir jag bara glad om någon av gamlingarna orkar upp på scen. De sprider en väldigt speciell glädje.

Jag gillar verkligen det uttrycket. Still not dead yet.

Den gamla stofilen Phil Collins, 68, har satt rubriken på vad detta handlar om. Jag ser den en dag när jag väntar på bussen. ”Still not dead yet” står det på affischen som berättar att han kommer till Friends arena.

Han vill alltså inte bara tala om att han inte är död än. Han vill upprepa att han fortfarande inte är död än.

Jag gillar verkligen det uttrycket. Still not dead yet.

En T-shirt med den texten kunde många i publiken, och framför allt artisten själv, haft på sig under den konsert med Ola Magnell, 73, som jag såg nu i sommar. Den betyder inte bara att man inte är död än, utan att man har sina förståndsgåvor lika slipade som tidigare, trots att en yttre skröplighet verkar motsäga det.

Ola Magnell hade också ont i en fot och satt på en stol.

Phil Collins lider av droppfot efter en ryggoperation som gör att han har svårt att gå. Han uppträder med hjälp av käpp och en stol att sitta på. Jag har aldrig sett honom live men på en bild från Friends är han klädd i säckiga jeans och en gammal tröja med dragkedja fram.

Ola Magnell hade också ont i en fot och satt på en stol. Han hade väldigt fin mörk färg på hår och skägg som inte såg riktigt naturlig ut. Men så fort han började spela var han rakbladsvass, totalt närvarande och i full kontroll av sitt artisteri.

Verkligen inte död än.

Jag, som gärna ville tro att jag var yngst i publiken, tittade mig omkring på alla gråhåriga och insåg att detta är en form av äldreomsorg. Den allra finaste omsorg om äldre. Som gör att vi som orkat ta oss till just den här konserten förmodligen kommer att leva lite längre. Så roligt är det att höra en stofil ge oss precis vad vi vill ha.

En som fortfarande inte är död än är Ulf Lundell. Inför 70-årsdagen har han åkt runt på en hyllad sommarturné, som jag tyvärr missat. Men jag har läst hans två senaste böcker, ”Vardagar” och ”Vardagar 2”, 1 308 sidor om hur det är att åldras ensam på en gård på Stenshuvud på Österlen.

I trädgården växer det groteskt mycket, och grönalger täcker allt trä. Han beskriver hur han kämpar mot förfallet med en detaljrikedom som gör att man hela tiden tycks möta sin egen spegelbild: ”detta att bli gammal/är det absolut svåraste i livet”.

Till det mest träffande hör hans ångestlista. Han har ångest över bukfett, klimat, stress, sömnlöshet, mat, liv, död, ålder, minne, gårdag, framtid, sjukdom, prestation, ensamhet, felbeslut, världsordning, cancer, inbrott, meningslöshet, åldringsvård, ägodelar, julen, hösten, sommaren, våren, terrorismen, och ångesten.

Det finns inga genvägar till den här upplevelsen.

Det är stofilerna på scenen som är trösten i eländet, inser jag när Strindbergs, ett postpunkband från 80-talet, återuppstår som akustisk duo med Johan Johansson, 58, och Janne Borgh, 61, som förband till Ola Magnell.

Strindbergs storhetstid sammanföll med min första tid i Stockholm. Plötsligt upplever jag den igen, i låtar som ”Kvasibarn” och ”100 sekunder”. Gamlingarna på scen har nyckeln till publikens ungdom, till våra om inte bättre, så gladare versioner av oss själva.

Det finns inga genvägar till den här upplevelsen. Man kan inte vara för ung, utan måste vara gammal själv. Det är tillsammans med dem man en gång har älskat som magin uppstår.

Gamla rockhjältar ger den bästa äldrevården.