Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Britta Svensson

Löfven ringer OS-medaljörer men inte terroroffers anhöriga

Stefan Löfven med Sarah Sjöström och hennes tre OS-medaljer 2016. Foto: Fredrik Persson/TT
”Jag fick ett maskinskrivet brev från Stefan Löfven”, sa Ebba Åkerlunds pappa Stefan under en debattkväll med Stiftelsen Tryggare Sverige. Foto: SÖREN ANDERSSON/TT

Sverige har ett konstigt förhållande till sorg.

Den ska helst gömmas undan.

Statsministern ringer upp OS-medaljörer men inte terroroffers anhöriga.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag började skriva kolumner på den här platsen, i Expressen på fredagar, i januari 1992. Det här är min näst sista. Jag har skrivit om i stort sett allting, men det är mötena med människor i sorg som känns viktigast att återvända till så här på slutet.

I Sverige finns ett förhållande till sorg som är direkt skadligt. Det tycks inte bli så mycket bättre, trots att så många svenskar har drabbats av svåra förluster i Estoniakatastrofen, tsunamin, av våld och terror.

I andra länder är det oftast annorlunda.

På mina barns skola i New York satt en minnestavla i entrén om ett barn och en förälder som dött i TWA 800-flygkraschen 1996.  De skulle inte glömmas bort.

Händer inte här.

Jag skulle beklaga sorgen över en gammal människa som jag aldrig träffat.

När en av barnens amerikanska lärare berättade om sin döda farmor, gjorde han en paus för att låta mig svara. Först en stund efteråt insåg jag att min replik skulle ha varit: ”I'm sorry”.

Jag skulle beklaga sorgen över en gammal människa som jag aldrig träffat. Ja! För annars var jag bara en liten lort.

Socialt inkompetent, okänslig, och rent ut sagt dum.

Efter ett tag lärde jag mig att ”I'm sorry” kunde man aldrig använda för mycket. Jag prövade att kasta in den repliken nästa gång i en liknande situation, och människan stannade upp, log, och tackade mig.

Rudy Giuliani som var borgmästare i New York när jag bodde där hade som ledstjärna: ”Välj bland bröllopen, gå på alla begravningar”.

Han var borgmästare vid terrorattacken mot World Trade Center, men hann inte gå på alla begravningar av de hundratals av stadens poliser och brandmän som dog i attacken. Han klarade sex om dagen, och såg till att någon av hans medarbetare gick på de övriga.

Jag tänker på vår statsminister Stefan Löfven som ringer upp OS-medaljörer, men inte träffar terroroffers anhöriga. 

”Jag fick ett maskinskrivet brev från Stefan Löfven”, sa Ebba Åkerlunds pappa Stefan under en debattkväll med Stiftelsen Tryggare Sverige.

Ebba mördades av Rakhmat Akilov i terrordådet på Drottninggatan i Stockholm 7 april 2017. Föräldrarna till ett annat av offren, tvåbarnspappan Chris Bevington, fick också ett brev av Löfven, med länkar till försäkringsbolag och Brottsoffermyndigheten, när de bad om hjälp till sonens kvarlämnade familj.

Den där svenska tystnaden är helt omöjlig att förstå för människor från andra länder.

Den där svenska tystnaden, det bortvända ansiktet är helt omöjligt att förstå för människor från andra länder. Där deltagande i sorgen från både den privata och den offentliga sfären är självklar.

Efter bussolyckan utanför Sveg där tre skolungdomar från Ängskolan i Skene dog, besökte Stefan Löfven orten och höll tal. Mamman till ett av barnen som dog skrev efteråt en mycket drabbande text om att Löfven valde att inte träffa de drabbade familjerna personligen.

Sex föräldrar handlade det om.

”Vi var ju så nära. Just denna fredag befann vi drabbade oss i princip på andra sidan gatan i församlingshemmet och nog hade det känts äkta och genuint om Löven vigt några minuter för en personlig kram, en handskakning eller en vilande blick”, skrev Jenny Wulf i Markbladet.

Man kan jämföra det agerandet med vad USA:s dåvarande president Barack Obama gjorde efter massakern i skolan i Sandy Hook, där 20 barn och sex vuxna sköts ihjäl.

Han åkte dit och träffade, kramade om, och såg alla, över hundra anhöriga. Bad föräldrarna berätta om sina barn, lekte med de döda barnens småsyskon, som inget förstod. Tröstade.

Vad är det med oss svenskar? Tror vi att sorg smittar? Är politiker rädda för att hållas som ansvariga om de träffar terroroffers anhöriga? Tycker vi verkligen att de som drabbas av terror, olyckor och förluster ska gömma sig och skämmas?

Malin om sorg

Den bästa bok om sorg jag läst är Malin Lagerlöfs ”Dagbok från ditt försvinnande”. Hennes man, regissören Daniel Lind Lagerlöf, försvann 2011. Han föll troligtvis i havet och drunknade när han letade miljöer till en filminspelning, men kroppen har aldrig återfunnits. Malin lämnades ensam med tre barn, det yngsta tre månader.

Svensk skam

När Malin vågar sig ut känner hon undvikande blickar från omgivningen. ”I det här ögonblicket inser jag att det jag känner är skam. Egendomligt eftersom jag ju verkligen inte har något att skämmas för … Men skam är det. Jag skäms för att jag har blivit ensamstående. Änka. Mer övergiven än så kan man inte bli”.

Svensk självbild

Här finns, tror jag, nyckeln till svenskarnas inställning till sorg. Vi är inte vana vid den, den ingår inte i vår självbild som världens mest lyckade människor. Vi tycker, undermedvetet, att den som drabbas borde skämmas för att den förstör något. Vi vänder bort blicken.