Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Britta Svensson

Kvinnoslavarna
måste göra uppror

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

FAKTA

Plötsligt ser jag polisbilar överallt, parkerade synliga på ställen där mycket folk rör sig. Olika platser varje gång. En målad polisbil är en stark signal som kan hålla borta brottslingar och terrorister. Vi vanliga människor känner oss tryggare för en stund. Men egentligen är det ju fler poliser vi vill se på gatorna.

FAKTA

När rikspolischef Dan Eliasson presenterade polisens omorganisation för två år sedan var ett exempel på medborgarlöfte att bekämpa buskörningar med mopeder. Hur viktiga sådana "små" åtgärder är visades när läkaren och tvåbarnsmamman Helin Burkay tragiskt kördes ihjäl av en motorcyklist på Järvafältet i Stockholm.

Sjukskrivningar i psykiatriska diagnoser fortsätter att öka, och kvinnor är hårdast drabbade.

Det är konstigt att ingen aktör med kraft tar tag i frågan.

Det finns ju ett grundläggande fel någonstans.

Jag får mig en tankeställare när jag läser Elsie Johanssons självbiografi "Riktiga Elsie". Elsie Johansson är kanske den sista författaren med ett levande förhållande till det gamla fattig-Sverige. När jag var barn och tonåring läste vi ofta böcker om den tiden. Nu faller den alltmer i glömska.

Trots att den kanske lever vidare i den absurda stress som dagens kvinnor utsätter sig för.

Elsie Johansson berättar om sin mamma, som vid 23 års ålder hade fyra barn och var "etablerad statarkärring med obligatorisk mjölkningsplikt". Det var inte "stress" man talade om då, utan aldrig sinande arbetsuppgifter som gjorde att kvinnor aldrig satt ner och vilade. De hade alltid något för händerna.

Elsie Johansson beskriver tvätten på vintern: "Då var mammastackarn tvungen att bära in hinkvis med vatten och värma. Stå framför spisen med zinkbaljan på en bakoframvänd stol. Gnugga och borsta. Skölja sen vid brunnen i iskallt vatten i flera omgångar". I den fattiga stugan vill mamman ha det fint: "Sopborsten är som fastvuxen i hennes högerhand".

Vad är det egentligen för skillnad på det gamla slitet som malde ner Fattig-Sveriges kvinnor, och det som dagens unga utsätter sig för? Dagens kvinnor som har tvättmaskin men i stället tränar så hårt och maniskt att kroppen bryts ner? Dagens kvinnor som inte behöver bära ved och vatten men pressar sig med tusen andra arbetsuppgifter så att de får hälsan förstörd av sömnbrist?

Kvinnors slit fortsatte även i det folkhem som ersatte fattig-Sverige. Det beskrevs på ett drastiskt sätt av författaren Heide Krönlein, 76, i en insändare i Dagens Nyheter nyligen. "Egentligen, om vi vågar se, fostrades flickor till slavar", skriver hon.

Det är ord som verkligen borrar sig ner i mig. Moderna kvinnor är slavar, vars enda räddning är sjukskrivningen.

Heide Krönlein beskriver hur flickor användes som hjälpfröknar i skolan och gratisarbetare i ideella organisationer. Hur kvinnor under rekordåren på 60- och 70-talet kom ut i arbetslivet, i service- och välfärdsyrken med låga löner och utnyttjades av män i högre positioner.

Nu är de kvinnorna fattigpensionärer. Deras duktiga döttrar, födda på 50- och 60-talet, är sönderarbetade, pensionerade i förtid eller sjukskrivna. Barnbarnen i 30-årsåldern tillhör nu den sjukaste gruppen, fångna i en malström av stress, krav och ständig nåbarhet som ingen tycks kunna göra något åt.

"När jag mådde som sämst domnade mina händer vid höga ljud, kunde också få stickningar i ansiktet", säger en 28-årig kvinna i Dagens Nyheters artikelserie "Den stressade Stockholmskvinnan".

Vi sliter lika hårt som kvinnor gjorde i fattig-Sverige - helt i onödan. För det är ju inte livets nödtorft slitet handlar om längre. Inte att mätta munnar, hålla kläder rena och lössen borta. Det handlar om nya uppgifter som tagit de gamlas plats, för att ständigt se till att kvinnor har något för händerna, att de aldrig sitter ner och vilar.

Är det ett beteende som gått i arv från mormor och mormorsmor? Eller varför håller vi på så här?

Frågan måste lyftas på allvar, i skolan, i familjen och framför allt i arbetslivet. Det går inte att bara låta det här ekorrhjulet fortsätta snurra. Det behövs ett uppror bland kvinnoslavarna. Om vi slutar serva, servera och jobba gratis är mycket vunnet. Och arbetsgivarna måste lägga större resurser på att värna om talangfulla unga medarbetare och hjälpa dem att hantera stressen.