Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Britta Svensson

Julen närmar sig men ingen verkar riktigt glad

Lite frost är det på marken, och det behövs plötsligt långkalsonger för att gå på bandy. Men det är mycket långt från de vintrar när pappa byggde snökojor i parken med barnbarnen.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag kan göra väldigt mycket saker av snö, hantera snö, leka i snö. Det fanns helt enkelt väldigt mycket snö i början av 60-talet i Boråstrakten när jag växte upp.

Man rullar snö till klot, använder dem som väggar, och sen gäller det att få till taket. Jo, jag kan också bygga en snökoja. Även om pappa inte längre finns till hands för att hjälpa till.

Det kommer att bli jag som bygger snökoja i parken med barnbarnet. Om det bara ville snöa någon gång, vill säga. I stället har vi en slags mellanårstid som ingen egentligen vet vad man ska göra med.

"Längtar du efter julen?" frågade Expressen läsarna, och 38 procent svarade "Ja, verkligen". 62 procent sa "Nej".

Vad är det för fel på julen? Den närmar sig med stormsteg och ingen verkar riktigt glad över det. Det är fel på allvar när årets största högtid är något de flesta egentligen inte vill vara med om.


Själv tycker jag inte att man ska underskatta det här med julklappar. De där snörika jularna på 60-talet, när jag var mellan fem och tio år, minns jag som magiska inte bara för allt det vita, och alla fina gamla julsaker, utan också för paketen. Man hade inte så mycket saker på den tiden. Så att både kunna ge och få något fint tycker jag är härligt med julen. En alternativ jul utan klappar verkar helt meningslös för mig.

Däremot är jag inte det minsta intresserad av julmat. Tänk så olika vi människor kan vara. Det finns inte en enda rätt som har någon laddning för mig. Det enda jag kräver är att få sitta ner i lugn och ro några gånger mellan första advent och dagen före julafton och äta tyska julkakor.

Det ska vara Vanillekipferl som jag har bakat själv, och Lebkuchen som jag trots allt varje år lyckas hitta i någon affär efter mycket letande. De sistnämnda ska vara av den mer rustika sort som vi brukade få i paket från det forna Östtyskland när jag var liten. Inga söta fyllningar från väst eller för mycket choklad.


I ett av paketen när jag var liten kom krubban som måste fram till jul. Den är utstansad i masonit som doftar omisskännligt av det gamla DDR. Men ändå magisk. Figurerna som befolkar den är inte mer unika än att jag i katolska bokhandeln vid Kungsträdgården i Stockholm kunde hitta en ny liknande bädd till Jesusbarnet när den gamla föll sönder av ålder.

Krubban symboliserar den folkspillra av tyska katoliker som fick ett nytt hem i DDR efter att de fördrivits från Sudetlandet i dåvarande Tjeckoslovakien. Sådana märkliga livsöden det finns överallt. Jag mejlar med barnbarnet till kvinnan som skickade julpaketen förr i tiden och hon är en kollega till mig, webbjournalist i Österrike.

Vi finns i nuet, och måste förhålla oss till allt som pågår omkring oss, samtidigt som det förflutna för evigt är inpräntat i kroppen.

Det är kanske bra att vara lite ödmjuk, se sig om litegrann i världen, för att minska stressen och kraven som hör julen till. Jag önskar att alla räcker ut en hjälpande hand mot de stackars kvinnor som stressar för att ge alla andra den jul de drömmer om.

Själv önskar jag mig bara kramsnö, och ett glas sherry efter Kalle Anka. God jul på er allihopa, så ses vi på det nya året.