Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Britta Svensson

Josefsson ställde sig framför - tog smällen

Jaha, så Janne Josefsson är nazist? Han tillhör alltså en av de där små, marginaliserade grupperna som hyllar Adolf Hitler och vill att Sverige ska bli "rasrent"?

Jag tror inte det.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det är något oerhört extremt att vara nazist i dagens Sverige. Ett mänskligt och socialt utanförskap som få är beredda att ge sig in i. För att inte tala om att ytterst få är intresserade av ideologin och människosynen som nazismen står för. Det är väl orsaken till att 99,99 procent av svenskarna inte är organiserade nazister.

Fler borde vara det, tycker inte bara nazisterna själva, utan även en högljudd grupp så kallade antinazister. De försöker ständigt utöka skaran.

Själv omnämndes jag som "tanten som är värre än Klas Lund" i sociala medier efter min krönika om demonstrationen i Kärrtorp den 22 december.

Att jag skrev att en ledare från Revolutionära fronten misstänktes för dråpförsök gjorde mig "värre" än den ökände nazistiske ledare som dödade Ronny Landin, enligt en twittrare.

Jag kan inte påstå att jag brydde mig. Jag vet vad nazism är för något och vad nazister är för några. Det är yngre och okunnigare personer som vårdslöst slänger sig med de orden i helt fel sammanhang.

"Så bekvämt det hade varit om alla som inte exakt delade ens världsbild var nazister", skrev Jonas Thente på DN nyligen, och fångade hur dessa unga debattörer och sociala medier-aktörer använder ordet.

De senaste månaderna har en liten grupp självutnämnt felfria "antinazister" kletat nazist-stämpel på ett så stort antal personer och institutioner att det närmat sig det löjliga. Enda kriteriet är det som Thente skriver, att de utsatta inte exakt delat kletarens världsbild.

Därför tycker jag att det var bra att radio-journalisten Ametist Azordegan skrev på Twitter efter "Uppdrag granskning" i onsdags kväll: "Kan inte Janne Josefsson bara komma ut som nazist/SVP en gång för alla?".

Det blev crescendot på idiotin.

Om de journalister som gör sitt jobb och rapporterar om brottsmisstankar och rättegångar mot vänsterextremister av framträdande kolleger kallas nazister, då händer två väldigt obehagliga saker.

En stor grupp, som inte är Janne Josefsson, klarar inte att brännmärkas på det sättet. De har för svag ställning på sin arbetsplats eller på arbetsmarknaden. Det blir enklare att inte skriva, eller att skriva som de högljudda nazist- kletarna har bestämt.

Rädslan leder till att viktiga händelser försvinner ur rapporteringen. Ett dråpförsök med politiskt motiv som några månader senare kommer att resultera i ett straff på 6,5 års fängelse blir knappt en notis.

Nyhetsrapporteringen blir förvrängd av något som mediekonsumenten inte har inblick i.

När mannen från Revolutionära fronten som stack sin morakniv två gånger i ryggen på en nazist på torget i Kärrtorp åtalades publicerade både Expressen och Aftonbladet kartläggningar av det vänstervåld som "Uppdrag granskning" visade i onsdags.

Så inget var nytt. Men genom att ta upp frågan ställde sig Janne Josefsson framför alla livrädda kolleger - och tog smällen.

"Denna typ av journalistik är det sämsta jag vet", skriver Ametist Azordegan. Själv tycker jag att de två programmen om politiskt våld är bland det absolut bästa "Uppdrag granskning" har gjort.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!