Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Britta Svensson

Jag vägrar vara offer för underhållningsvåldet

Våldet mot kvinnor på film vara en förstärkning av det i verkligheten. Genrebild.Foto: COLORBOX
Minska förövarnas utrymme och tacka nej till grova sexövergrepp på film, uppmanar skådespelaren och regissören Moa Gammel.Foto: /IBL / /IBL

Tacka nej.

Den enkla uppmaningen kommer från skådespelaren och regissören Moa Gammel.

Det är förövarnas utrymme hon talar om. Och allmänhetens ansvar för vilka vi väljer att stötta ekonomiskt.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Skådespelaren och regissören Moa Gammel skrev i DN om hur hon har börjat tacka nej till att jobba med personer som mobbar, misshandlar eller begår övergrepp. Hon menar att ”förkastliga handlingar måste få konsekvenser”.

Dessutom har hon avböjt en ”förfrågan från en internationell storproduktion vars manus grovt sexualiserade en 14-åring i en mycket grafisk sexscen”.

Hon lyfter inte bara kulturarbetarnas, utan också publikens ansvar och uppmanar oss att använda vår makt som konsumenter.

Det kan låta som moralism eller åsiktsförtryck, men handlar snarare om att komma på benen igen efter total inre utmattning.

BRITTA SVENSSON: Har en slavarbetare från Vietnam fixat dina naglar? 

Tvärtom kan våldet mot kvinnor på film vara en förlängning och en förstärkning av det i verkligheten

Som yngre ville jag se allt, ta del av kulturlivet på samma sätt som alla andra. Jag tänkte att det var mig det var fel på som mådde dåligt av våldtäkts- och övergreppsskildringar av kvinnor på film och tv.

Alla andra tittade ju, recensenter berömde ju.

Allt vände med Martin Scorseses film ”Cape fear”. När jag såg den vidriga våldtäktsscenen medan min kompis Maria bredvid höll för ögonen, fick jag bara nog.

Jag förstod på djupet att det inte alls handlade om, som en manlig journalistkollega myndigt förklarade för mig, att verkligheten är full av vidriga sexuella övergrepp på kvinnor, och att spelfilmer bara skildrar verkligheten.

Tvärtom kan våldet mot kvinnor på film vara en förlängning och en förstärkning av det i verkligheten.

DN:s kulturskribent Malin Ullgren satte fingret på rätt punkt, när hon 20 år senare ruttnade på den vidriga våldtäktsscenen i filmen ”The girl with the dragon tattoo”. Hon skriver att våldet gör något med kvinnor (och män) som tittar på det, att kvinnor om och om igen ”naglas fast vid våldtäktsbarheten”.

BRITTA SVENSSON: Det är dags att ge Josefin Nilssons musik den plats den förtjänar 

Jag vägrar numera att vara offer för den sortens underhållningsvåld. Det förstör mitt inre. Mina 40 år som journalist i olika rättssalar har gjort mitt behov av påhittat våld obefintligt.

Några gånger i de där rättssalarna har den åtalade varit en firad skådespelare eller artist.

Det har inte varit en vacker syn. Kvinnomisshandlare och narkotikabrottslingar uppför sig likadant oavsett om de stått på Dramatens scen eller inte.

Det är omskakande att se. Kraften i det hat en känd artist använder för att förneka våldet vittnen berättar om. Den onda blicken från en Dramatenskådespelare mot en kvinna som kan sänka honom i ett narkotikamål.

Hon ger sig förstås. Kryper ihop av skräck. Hon har inte ens vågat skaffa sig egen advokat fast hon är medåtalad.

Fortsätter han att göra stor konst? Jag bryr mig faktiskt inte

När dessa rättegångar är över är min önskan att ta del av den manliga brottslingens film, skiva, teaterpjäs eller tv-serie lika med noll. Det handlar inte om ett principiellt ställningstagande. Jag tappar helt enkelt förtroendet för personen i fråga.

Den chock och det äckel en kvinna uttryckte, när hon under metoo berättade för mig om en av Dramatens mest firade skådespelare, gjorde djupt intryck.

Efter ett uppträdande på en kommunal vårdinrättning hade han erbjudit henne, som jobbade där, gratisbiljetter till en kommande föreställning. När denna helt vanliga kvinna glad i hågen kom för att hämta biljetterna på hans hotell, hade han öppnat i morgonrock, försökt kyssa henne, och erbjudit henne att bli hans älskarinna.

Fortsätter han att göra stor konst? Jag bryr mig faktiskt inte. Jag känner skuld över alla okritiska, inställsamma artiklar vi journalister skrivit om denna person i decennier.

Det finns så otroligt mycket bra konst att ta del av, som inte framställer kvinnor som ständiga offer, som inte utförs av förövare, som inte har ensidigt fokus på det manliga egot.

Jag njuter stort av den.

Jennifer

Jag var i 25-årsåldern när den tyska filmen ”Das Boot” gjorde stort intryck. Den handlar om människovärde, och hur det kränks av krig. Jennifer Wegerup satte fingret på varför jag inte kommer att se fler avsnitt av den nya tv-serien med samma namn. Skildringen av prostituerade var genomfalsk.

Rebel

Jag gillar romantiska komedier från Hollywood, från 1930-talet och framåt. Kvinnan ska ha övertaget, och spelas av en salt böna. Bäst på länge är Rebel Wilson i Netflix-komedin ”Is'n't it romantic?”, som är en parodi på en sockersöt romcom. Tre kvinnor har skrivit manus och jag skrattade högt hela tiden.

Tom

Män som inte har distans till sitt mörker, och som gör kvinnor till bifigurer, eller ännu värre, slagpåsar, är tråkiga. Raka motsatsen är författaren Tom Malmquist, som skoningslöst granskar sina sämre sidor, senast i romanen ”All den luft som omger oss”. Han är aldrig självömkande, alltid brutalt ärlig.