Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Britta Svensson

Jag tror inte svenskar är dummare, mer nedtryckta eller har färre åsikter än andra.

Svenskar ska vara överens om allting. Ingen får tycka eller vara annorlunda. Men under den låtsat samstämmiga ytan kokar det av motstridiga åsikter.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det är dags att sluta vara så rädd för att säga sin mening klart, tydligt och civiliserat.

Under mina språkstudier i Tyskland frågar min lärare om jag kan förklara något om svenskar. Varför svenskar aldrig säger flaska i grupp. De sitter tysta när åsikter efterlyses, för att inte tala om kritik eller förslag på förändringar. Svenskar kritiserar aldrig något offentligt, har han till sin förvåning fått höra.

När jag gick på universitetet brast vår amerikanske lärare till slut ut i ett förtvivlat skratt när han för femtioelfte gången kastat ur sig ett diskussionsämne och ingen nappade. Tystnaden var öronbedövande.

Jag tror inte svenskar är dummare, mer nedtryckta eller har färre åsikter än andra. Ni vet bara inte hur man gör.

Själv är jag är halvtysk och trivs väldigt bra med tyskarnas mer rättframma och lite burdusa sätt. Man vet väldigt tydligt var man har folk hela tiden, vilket underlättar den mänskliga kommunikationen. Jag klarar inte heller av svenskarnas knäpptysta grupper, där det är en dödssynd att sticka ut.

Det var härligt att lämna mobbningen och tvånget att vara likadan som alla andra i grundskolan bakom sig, kliva ut i vuxenlivet och slippa likriktningsfabriken. Jag ville säga emot, diskutera och tänka fritt, och bestämde mig för att göra det. Även om jag i början kände mig konstig och "osvensk".

Jag tycker väldigt synd om er i den tysta majoriteten som tror att världen går under om ni säger vad ni tycker.

I Sverige skickar man hellre ett jättelångt brev till en tidnings rådgivningsspalt om dumma svärmor än säger till tanten på skarpen. När man vill gå av bussen och någon sitter i vägen ställer man sig upp och står tyst med anklagande blick. När man är emot något en politiker bestämt dricker man sig full på fredagskvällen och skickar ett anonymt brev.

Expressens serie Demokratihotet har avslöjat en undre värld av maffialiknande hot mot folkvalda politiker. Vid sidan av den kriminella verksamheten finns en massa vanligt folk som kanske inte går så långt som att skicka bajs i brev men som inte heller har en aning om hur man framför sin åsikt på ett normalt, civiliserat sätt.

Vi lär oss inte det i vårt konflikträdda land.

Att kunna säga vad man tycker är inte en talang, eller något medfött, det är något man lär sig. När man har gjort det, kan man också lära sig att hålla tyst, och lyssna på motståndarsidans argument. Det kallas att diskutera, eller debattera.

I USA är det ett skolämne. När man försökte införa detta på en skola i Sverige blev det pannkaka, för det gick inte att hitta några ämnen som det var tillåtet att tycka olika om.

Det är klart att landets politiker måste få veta vad de som har valt dem tycker och tänker. Men hur många klara, tydliga och civiliserade mejl, telefonsamtal och brev får våra folkvalda? Jämfört med dem som hotar, hatar eller ställer sig upp på möten och skriker?

Man kan ju undra efter Expressens artikelserie. Den avslöjar en demokratisk kollaps som vi alla borde försöka åtgärda. Att lära svenska skolbarn att höja sina röster för att höras är en bra början.