Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Britta Svensson

Jag står inte ut med Dagens Nyheters sätt att fråga

DN-LÄSARE. Expressens kolumnist Britta Svensson gillar Dagens Nyheter, men retar sig på journalister ”som räddhågset måste visa omgivningen att han eller hon minsann har de 'rätta' åsikterna”. Foto: MICHAELA HASANOVIC

Jag retar mig på Dagens Nyheter.

Vad många som jobbar där som tycks veta bäst och ständigt ska visa det.

Ingår det inte i jobbet som journalist att vara nyfiken och vilja ta reda på nya saker?

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Självklart älskar jag Dagens Nyheter också. Jag har läst tidningen varje dag sen jag var tio år gammal och hade Sven Öste, Anna-Lisa Bäckman och Red Top som favoriter.

Självklart lyses tillvaron upp också nu när Lina Lund rapporterar från Tyskland, Hans Jansson skriver om bandy, och Karin Eriksson verkligen är nyfiken och vill ta reda på saker om kronprinsessan Victoria. Jag läser fortfarande DN varje dag och lär mig nytt hela tiden.

Det jag inte står ut med är nyhetsartiklar där skribenten tydligt markerar att den står för åsikter som inte stämmer överens med det den intervjuade för fram. Nyfikenheten saknas, reportern vill helt enkelt visa att den vet bäst.

Det är typiskt för de DN-artiklar jag retar mig på varje vecka

Ett exempel var en rapport från Riksrevisionen som visade att indragen sjukpenning kan vara till fördel för den sjukskrivna. Spännande nyhet, på tvärs med mycken debatt. En enda fråga från DN-reportern återges i texten:

”Men det finns förtvivlade personer som berättar att de har nekats sjukpenning och inte klarar av att arbeta och får problem med att lösa sin försörjning”.

Det är inte ens en fråga. På journalistutbildningen får man lära sig att ställa öppna frågor, som börjar med ”vad”, ”hur” eller ”varför”. Det som återges här är en motargumentation.

Det är typiskt för de DN-artiklar som jag retar mig på varje vecka.

När Jimmie Åkesson börjar prata invandringspolitik apropå terrorattacken på Drottninggatan, ställer DN:s reporter ”frågan”: ”Men är inte det att utnyttja en tragedi för politiska syften?”. När Stockholms stad planerar nya bostäder, ”frågar” DN stadsbyggnadsborgarrådet: ”Ännu fler människor på Lilla Essingen, är du inte rädd att ön ska sjunka i Mälaren?”.

När Moderaterna lägger fram ett integrationspolitiskt program, frågar DN: ”Ni har mycket fokus på krav och skyldigheter, ska inte asylsökande med traumatiska händelser i bagaget kunna få andrum innan kraven ställs?”.

Ni som inte är journalister kanske tycker att DN-reportrarna kommer med viktiga motargument. Jovisst, men att intervjua är inte att debattera.

I den flera dagar långa intervjukursen för kanadensiska grävreportern John Sawatsky som många svenska journalister har gått lärs ut att ja- och nejfrågor är värdelösa när det gäller att utkräva ansvar. De blir bara fäktningar i luften. Ett bra exempel är DN:s fråga häromdagen till en man som bygger äldreboenden för välbeställda.

”Finns det risk att den här typen av boenden ökar klasskillnader?”. 

Det är en helt ofarlig fråga för intervjuoffret. Det är ju bara att svara nej. ”Vilka nackdelar ser du med den här typen av boenden?” kan i stället tvinga den som svarar att säga ”Den ökar ju förstås klasskillnaderna”.

Ibland finns förstås också riktigt bra frågor i DN. En häromdagen var lysande, dock i en inköpt artikel

En journalist som inte tar ställning, men som är nyfiken och vill ta reda på svar, är så mycket mer effektiv än en som räddhågset måste visa omgivningen att han eller hon minsann har de ”rätta” åsikterna, trots att man tvingats ut att intervjua så vedervärdiga saker som en riskkapitalist, moderatordförande eller polis som gett nazister tillstånd att demonstrera.

Ibland finns förstås också riktigt bra frågor i DN. En häromdagen var lysande, dock ställd av Lena Wreede på TT i en inköpt artikel.

”Vad tänker du om tacopaj?”.

Det var krögaren Niklas Ekstedt som fick frågan efter att ha sagt något nedsättande om denna maträtt. Intervjuaren hade kunnat utropa att hon också tycker det är äckligt, och så hade inget mer hänt. I stället fick hon med sin öppna fråga ett intressant svar om matkulturer som krockar.

Partipolitik på DN

Gun-Britt Sundström, som arbetade på DN:s kulturredaktion 1970-80, avslöjar hur arbetet gick till där i sin nya bok ”Skrivliv”. Redaktionen var så uppenbart partipolitisk att man under chefredaktören Olof Lagercrantz firade stort, och senare sörjde, beroende på resultat i riksdagsvalen.

 

STRIDBAR. Olof Lagercrantz var Dagens Nyheters chefredaktör 1960-1975 med huvudansvar för tidningens kultursidor. Foto: TT NYHETSBYRÅN

 

Efter valet 1970, S-seger

”Skadeglädjen står högt i tak på DN:s kulturredaktion: att vi inte vaknade idag och var regeringsorgan! Och vpk ökar från 4 till 17 mandat. Olof flyger in, kysser mig på kinden i allas åsyn och ropar Är det inte underbart?! - Rita påstår att han dansade på borden på centralredaktionen i natt”.

 

PARTILEDARE. CH Hermanssons Vpk, Vänsterpartiet kommunisterna, gick starkt framåt i valet 1970. Foto: LEIF ENGBERG / DN / TT / DN TT NYHETSBYRÅN

 

Efter valet 1976, borgerlig seger

”Veckomötet på kulturredaktionen präglas av det nya Ansvar som man nu anser åvila oss. Bengt framkastar att vi hädanefter enbart bör ta in artiklar med socialistisk tendens, ”dold” eller ”öppen”, och (...) vi är överens om att DN:s kultursida inte ska få bli någon förlängd arm åt den borgerliga regeringen”.

 

VALVINNARE. Gösta Bohman (M), Per Ahlmark (FP) och Thorbjörn Fälldin (C) dagen efter riksdagsvalet 1976. Foto: STAFFAN ALMQUIST

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!