Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Britta Svensson

Jag ser hellre blonda bombnedslag på film än Ingmar Bergman

BOMBNEDSLAG. Jean Harlow – här med James Cagney i ”Public Enemy” 1931 – har beskrivits som ”en dålig flicka som inte hade det minsta emot att vara just det”. Foto: FILMBOLAG
Barbara Stanwyck, 1944.

Gud, vad trist det är när man kommenderas att gilla något.

Oftast är det seriöst, allvarligt och manligt.

När det gäller gamla svartvita filmer tycker jag att Hollywoods blonda bombnedslag är intressantare än Bergman.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Ni kanske hörde radioprogrammet ”Stil” förra veckan om Hollywoodskådisen Jean Harlow. Hon kallades världens första och roligaste blonda bombnedslag. En filmpersonlighet som var förledande naiv, uppenbart sexig, men främst slagfärdig, rolig och salt.

”En dålig flicka som inte hade det minsta emot att vara just det”.

Jag har inte tittat på ett enda av de påbjudna tv-programmen och filmerna som ska hylla vårt eget filmgeni Ingmar Bergman. Veckans höjdpunkt i min värld är i stället SVT:s onsdagsmatiné, med Hollywoodfilmer från glansåren 1930-50.

Där kan man konstatera att det slagfärdiga bombnedslaget var en scenpersonlighet som flera kvinnliga skådespelerskor under Hollywoods guldår använde sig av, och förädlade på sitt eget sätt.

Den ena efter den andra utstrålar en feministisk kraft som är tidlös.

Hur kunde de lysa så starkt att strålglansen inte har mattats ett dugg 80 år senare?

Man ska ju som (oftast manlig) filmkonnässör ständigt framhålla och hylla de manliga regissörerna, producenterna, studiocheferna och skådespelarna i det klassiska Hollywood. Det tjatas om Humphrey Bogart, Marlon Brando och Orson Welles.

Men när jag sitter och tittar på onsdagarna är det de kvinnliga stjärnorna som lyser starkast. De överbryggar tiden, och når fram till mig i dag med sitt budskap om kvinnlig oövervinnerlighet.

Jag funderar en del på #metoo, dagens kvinnoideal och den sorgliga sjukdomen Snapchat dysmorphia när jag ser dessa odödliga stjärnor. Hur tog de sig fram i en tid när kvinnor sågs som andra klassens medborgare? Hur förädlade de sina personligheter, så långt överlägsna dagens strömlinjeformade kvinnliga skådisar? Hur kunde de lysa så starkt att strålglansen inte har mattats ett dugg 80 år senare?

På Amerikanska filminstitutets lista över de största kvinnliga filmlegenderna är sensationellt nog två svenskor på Topp 5, Ingrid Bergman på fjärde plats och Greta Garbo på plats 5. 

Före dem ligger Katharine Hepburn, Bette Davis och Audrey Hepburn. Man kan se om dessa kvinnor om och om igen i klassiska filmmästerverk. De kommunicerar rakt in i själen på sin kvinnliga publik som det är mycket ovanligt att se en filmskådespelerska göra i dag.

– De gamla amerikanska filmerna från toppåren under 30-, 40- och 50-talet är ofta fantastiskt bra. Det kan vara ganska komplexa kvinnoroller där ont och gott inte är så självklart. Vi försöker välja filmer som har relevans i dag, säger Niklas Ahlgren, långfilmskoordinator på Sveriges Television.

I den bästa av världar skulle Judy Hollidays och hennes medsystrars geni analyseras lika ofta på kultursidorna som Ingmar Bergman

Det bästa med hans onsdagsmatinéer är inte bara de riktigt klassiska filmerna, med de största namnen. Det är att han hittar små mästerverk med Joan Bennett, Ella Raines, Veronica Lake, Carole Lombard och Martha Scott. För att inte tala om Hedy Lamarr, Susan Hayward och Danielle Darrieux. Den sistnämndas ”Vad ska en fattig flicka göra?” från 1938 (ligger kvar på SVT Play till 14 december) var förra veckans godbit.

Männen är bara fåniga staffagefigurer när Darrieux filmfigur Nicole och den salta, äldre väninnan Gloria jagar rika män. Nästan lika bra som min favorit ”Född i går” som jag ser om ett par gånger per år.

I den är Judy Holliday den ultimata dumma filmblondinen som egentligen är smart (hon hade IQ 172 i verkliga livet). I filmen gör hon revolt mot pojkvännen, en gangster som misshandlar henne. ”När du slog mig förut var det som om allt föll på plats. Jag tänker inte tillåta det längre”, är nyckelrepliken.

68 år efter att filmen gjordes lyser Holliday med oförminskad styrka. I den bästa av världar skulle hennes och hennes medsystrars geni analyseras lika ofta på kultursidorna som Ingmar Bergman. 

Kommande Hollywood-klassiker i SVT

28/11: ”Fallet Martha Ivers” med saltaste bönan Barbara Stanwyck

19/12: ”Bitter kärlek” med Joan Fontaine, och Ida Lupino som också regisserat

1/1: ”Algiers” med Hedy Lamarr tillsammans med dokumentären ”Bombshell”

9/1: ”Kungligt bröllop” – dansfilm med Jane Powell och Fred Astaire

Filmerna ligger kvar på SVT Play i 30 dagar

 

Barbara Stanwyck, 1944. Foto: - - / FILMBOLAG

 

SVT:s Niklas Ahlgrens Hollywoodfavoriter

Lauren Bacall – en enorm utstrålning

Ida Lupino – regisserade också vilket var otroligt ovanligt för en kvinna på den tiden

Barbara Stanwyck – spelar en dålig kvinna så himla bra

Katharine Hepburn – fantastisk i många screwball-komedier

Carole Lombard – också en fantastisk komedienne

 

Pärlor på SVT Play

Många gamla filmer har restaurerats och digitaliserats och köps in med rättigheter som gör att de kan ligga kvar på SVT Play en tid. Just nu finns där ”Vad ska en fattig flicka göra?” med Danielle Darrieux och ”Algiers” med Hedy Lamarr. När filmerna sänds i ordinarie tablå på onsdagar har de i snitt 62 000 tittare.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!