Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Britta Svensson

"Jag önskar mig ett annat slut på historien"

Han granskade kritiskt talet om barnfattigdom.

I kväll släppte Janne Josefsson fram röster som gav nya infallsvinklar i debatten om integration och rasism.

Det var ett program livsnödvändigt för yttrandefriheten.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Den svensksomaliska journalisten Amun Abdullahi fick 2010 Publicistklubbens yttrande- och tryckfrihetspris till Anna Politkovskajas minne.

Motiveringen lydde:

”Naivt trodde vi att slaget om yttrandefriheten var vunnet i Sverige. Det var fel. Amun Abdullahi Mohamed utkämpar det med mod och stor skicklighet varje arbetsdag.”

 

Amun Abdullahi arbetar på Sveriges Radio International och hade när hon fick priset gjort flera avslöjanden som även sändes i Ekot. Enligt Publicistklubben "har hon en väl utvecklad nyhetsnäsa, ett enormt kontaktnät och hon väjer inte för de känsliga ämnena".

Avslöjandet i "Uppdrag granskning" av hur denna prisbelönta journalist knäcktes av både de egna kollegerna och av hot, misshandel och attentat i hembygden Rinkeby, som hon tidigare skildrat så kärleksfullt, var skakande.

 

Tänk tanken att det var en svenskfödd journalist på, säg, Aftonbladets kultursida, som fått sin tillvaro och yrkeskarriär sönderslagen på det här sättet. Då hade vi alla vetat alla detaljer för länge sedan.

I stället är det så att inte ens när Amun Abdullahis berättelse utgör större delen av "Uppdrag granskning" blir det hennes öde det talas om. Det är pajkastningen mellan en journalist på just Aftonbladets kultursida och två andra vita manliga journalister som blir huvudnyhet.

Det är bedrövligt.

 

 

 

"Uppdrag granskning" hade nagelfarit Aftonbladets Martin Aagårds, som det verkade uppenbara, sätt att misstolka Per Brinkemo som intervjuades i gårdagens program. Det var en bra illustration av vilka gängse, men i grunden obegripliga metoder vissa skribenter tar till för att felaktigt brännmärka andra som rasister.

Men det blir ändå bara plask i ankdammen jämfört med Amun Abdullahis öde.

Hennes avslöjande att en fritidsledare i Rinkeby rekryterade unga män till islamistmilisen Al-Shabab var ett världsscoop, och i efterhand framstår SR-kollegernas försök i programmet "Konflikt" att torpedera det som både enfaldigt och oprofessionellt.

 

Men det ledde till att Amun Abdullahi kände sig förrådd, blev sjukskriven och förlorade tron på "journalistiken, Sveriges Radio och mig själv, alla tre krossades samtidigt".

Jag önskar mig ett annat slut på historien. Att Amun Abdullahi gick loss med sin unika journalistiska talang, i till exempel, "Uppdrag granskning".

Jag skäms för att inte vi kolleger haft mer koll och stöttat henne. För att den svenska debatten alltför ofta är en ankdamm där redan privilegierade journalister försöker skaffa sig ytterligare fördelar.

För att de ansvariga för "Konflikt"-haveriet nöjt har kvar sina positioner medan Amun Abdullahi säger att "jobbet för mig som journalist är dött".

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!