Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Britta Svensson

Jag önskar mig en stor jäkla Lill-Babs-effekt

Barbro ”Lill-Babs” Svensson dog i tisdags efter en kort tids sjukdom, 80 år gammal. Foto: KARIN TÖRNBLOM / IBL BILDBYRÅ / IBL BILDBYRÅ / IBLAB
Har hon ens en manlig motsvarighet? Eller är det hon som var den största svenska artisten sen andra världskriget? Skriver Britta Svensson. Foto: LEIF R JANSSON/TT / TT NYHETSBYRÅN

Det har funnits ett samtalsämne framför andra de senaste dagarna.

Vi pratar alla om Lill-Babs.

Vi famlar efter ord för att definiera hennes storhet.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det är svårt att sammanfatta vem hon egentligen var. Vilken plats hon har i Sveriges moderna historia. Har hon ens en manlig motsvarighet? Eller är det hon som var den största svenska artisten sen andra världskriget?

Där hennes konstnärliga gärning också omfattade hennes liv, hur hon levde det, och hur hon själv berättade om det. I så fall har vi missat storyn, hur mycket vi än skrev om henne.

Jag tänker på engelska och amerikanska intellektuella, hur duktiga de är på att på djupet analysera även populärkulturella företeelser. Hos dem kan det vara självklart att Dolly Parton är ett musikaliskt geni, på plats där uppe bland de riktigt stora. Medan svenska juryn för Polarpriset inget begriper.

Akademiledamoten Lars Forssell lyfte upp Barbro Svensson, och vår musikkritiker Gunilla Brodrej skrev mer djuplodande om en "Unik Svensson" på kultursidan, men än återstår den riktigt seriösa, akademiska analysen av fenomenet Lill-Babs. 

 

LÄS ÄVEN: Britta Svensson: Lill-Babs blev gravid som 16-åring – och bröt ny mark

 

Att det handlar om kvinno- och samhällshistoria är självklart. Liksom Kerstin Thorvall fick Lill-Babs utstå hån och förakt för att hon var en sexuell varelse. Den som i dag på djupet vill analysera vissa mäns blandning av fascination och äckel inför kvinnlig sexualitet kan studera hur kända kvinnor omskrivs på nätforum som Flashback.

Det som sätts på pränt där är en kvinnosyn som tidigare genomsyrade en del av den massmediala bevakningen av kända kvinnor, och uttrycker framför allt hur snacket gick förr bland somliga manliga reportrar och mediechefer.

Att Lill-Babs slapp ifrån detta de senaste åren kanske inte bara handlade om samhällsutvecklingen, utan också om att hon blev äldre. Hon fick mer respekt efter 60.

Vem var på allvar längre intresserad av om hon hade en ny man, en standardfråga i tidigare intervjuer? Jag var det i alla fall inte. Nu väller i stället en hel hop andra frågor fram som jag aldrig kommer att kunna ställa till henne. Det är sorgligt.

För jag och andra kvinnliga journalister och skribenter har inte skött oss de senaste 50 åren när det gäller att utforska, skriva om och lyfta fram kvinnliga artister, konstnärer och andra intressanta personligheter. Vi har varit alldeles för upptagna av män.

Hur uselt det kan bli avslöjades alldeles nyligen när Joan Baez, 77, inledde sin avskedsturné världen runt med en konsert i Stockholm. Den ena slarviga artikeln efter den andra levererades av hånfulla män. Denna storartade, banbrytande artist och människa kallades "trevlig och ständigt välmenande", ointressant eftersom hon enligt skribenten hade fel sorts pappa, och fick frågan av en annan journalist om den tidigare pojkvännen Bob Dylan var ett geni.

När Dylan själv tillfrågades för ett tag sen om Baez talade han länge om hennes unika gitarrspel. 

 

LÄS ÄVEN: Britta Svensson: Deras liv förändrades  – men såren är osynliga

 

Kvinnliga artister behöver tas mer på allvar för vad de gör, och där ligger Sverige efter. När Brodrej skriver om Lill-Babs "textleverans" förstår vi mer om det som gjorde henne unik som artist. Fatima Bremmers Augustprisbelönade bok "Ett jävla solsken" om journalisten Ester Blenda Nordström lyfter på ett enkelt och självklart sätt fram en framstående kvinna som vi kunde beundrat, försökt efterlikna och uppkallat priser efter lika gärna som, eller hellre än, Jolo, Guillou och andra män.

Något är vridet med perspektivet i Sverige, och efter #metoo önskar jag mig en stor jäkla Lill-Babs-effekt, där vi en gång för alla gör upp med det ensidiga fokuset på manliga "genier" och börjar prata, skriva och lyfta fram kvinnor som har gjort och gör lika bra och bättre saker inom sina områden.

 

Ester Blenda Nordström. Foto: PRESSENS BILD

 

Ester Blenda Nordström

Sveriges första undersökande reporter som revolutionerade journalistiken och reste över hela världen. Hon arbetade som piga och skrev om sina erfarenheter i Svenska Dagbladet och i en bästsäljande bok. Dog 1948, 57 år gammal.

 

 

 

 

Joan Baez. Foto: LM OTERO / AP

 

Joan Baez

Startade folksångsvågen i USA i början av 60-talet som den klarast lysande stjärnan, med ballader, protestsånger och en förtrollande röst. Hon presenterade den då okände Bob Dylan för sin stora publik, och fortsatte sin karriär med en bredare repertoar, som inkluderar countrymusik och egna sånger, som "Diamonds and rust".

 

Glaskonstnären Ulrica Hydman Vallien. Foto: BJÖRN LUNDBERG

 

Ulrika Hydman Vallien

Svensk konstnär som dog 21 mars några dagar före sin 80-årsdag. Hur gjorde hon för att övertyga de försiktiga svenskarna att köpa hennes färgstarka och egensinniga glaskonst? Det finns inte längre möjlighet att fråga denna kraftfulla konstnär som liksom den jämnåriga Lill-Babs tog sig in i mångas hjärtan.

 

LÄS ÄVEN: Lill-Babs hastiga farväl på sjukhuset

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!