Britta Svensson

Jag kan se på 30 sekunder om det kommer att hålla

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Storstadsmänniskorna tycks ha en evigt återkommande dröm om att starta om med ett nytt liv på landet, en dröm som här på Österlen sällan överlever den första vintern. Här dör drömmar hela tiden. Medan några hårt arbetande entreprenörer lyckas med sitt kafé, sitt bageri, sin restaurang, är det andra som kroknar efter bara några somrar.

Jag brukar säga att jag kan se på 30 sekunder om det kommer att hålla eller inte. På ett nyöppnat surdegsbageri är personalen glad och trevlig, man får mackor så fina att de medföljande barnen omedelbart instagrammar dem, allting utstrålar kontroll och professionalitet. En gång var tredje år kanske ett sådant nytt ställe dyker upp. Mun-till-mun-metoden sprider snabbt ryktet om var det ligger. Folk strömmar dit.

Sen har vi då de andra. Medan de lyckade ställena ofta helt eller delvis drivs av män, är de misslyckade ställena ofta frukten av en medelålders kvinnas drömmar.

Kvinnors drömmar om ett eget företagande handlar ofta om att ha en prylbutik. De som tycker om att baka lägger till en liten kaféverksamhet. En del gillar att måla, och då blir det galleri i ett hörn.

Visst har ni besökt en sådan där prylbutik/kafé/galleri i sommar? Och undrat hur i all sin dar människan, eller snarare kvinnan, kan försörja sig på den?

Svaret är att det går inte. Orsaken till att det inte går är att verksamheten inte för fem öre utgår ifrån vad de eventuella kunderna vill ha. De är till hundra procent egoistiska projekt.

Genom åren har jag sett massor av dem runtom i landet. De är sorgliga bevis för hur begränsade kvinnors drömmar är.


För många börjar det med att de fastnar för ett hus. De vill så gärna ha det, och så kommer de på att de kan öppna butik/kafé i det. Huset görs i ordning enligt konstens alla regler, kanske har kvinnan i fråga också ett trädgårdsintresse. Snart är allt perfekt. Och ja usch, så var det ju det där med företagandet också.

En butik inreds med saker kvinnan gillar, inte med det som eventuella kunder kan tänkas efterfråga. Hon inser att hon måste servera något, så en kafédel sätts upp.

När man som kund kommer in känner man omedelbart den fientliga stämningen. Här kommer någon, tycks innehaverskan tänka, som förmodligen kommer att förkasta/kritisera/inte vara nöjd med min dröm. Lika bra att ta avstånd från början. När man efter mycket lång väntan fått sitt kaffe flyr man för att aldrig mer återvända.

Sen finns också den där kategorin yngre människor som bestämt hävdar att de bara ska servera hemodlat på sitt drömställe - problemet är bara att de inte vet hur man odlar någonting.

En del förstår sig mer på företagandet i sig. Hon skaffar en lokal med bra läge och välkomnar de kunder som kommer. Men fortfarande styr hennes egen smak. Här finns en galleridel med tavlor som folk bör köpa, små prylar som kvinnan anser att folk ska vilja ha, och kakor hon själv bakat.


Även här blir stämningen så knuten i den folktomma lokalen med minimala marmeladburkar för 65 kronor styck och paj bakad på ägarinnans egna krusbär, att man inte vill komma tillbaka.

Ridå. Konkurs. Till salu-skylten åker upp. Många kvinnor borde strunta i att förverkliga sina drömmar - eller drömma om något större än att sälja handdrejade skålar.