Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Britta Svensson

Jag förstår ingenting när 84 procent i en Expressen-enkät inte vill ha fler länder i EU

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag brukar bli utskrattad när det är melodifestival.

Jag håller på låtar som "Jag tror på människan" och "I love Europe".

Nu går jag hela tiden omkring och nynnar på Christer Sjögrens dänga.

Ni kanske kommer ihåg hur Tommy Nilsson kom sist 2007 med sin mäktiga ballad. Bara jag höll på den.

Alla skrattade åt Christer Sjögrens EU-schlager året därpå. Utom jag.

"I love Europe/This is the place for you and me/We're a part of one big family". Jag älskar Europa/Det är platsen för dig och mig/Vi tillhör en enda stor familj.

Det var inte förrän alldeles nyligen som jag frågade min mamma hur hon kom till Sverige, alltså, hur rent praktiskt. "Röda kors-tåg", svarade hon.

"Överföringen skedde med särskilda tågtransporter i svenska järnvägsvagnar via Tyskland och Danmark. Den sista etappen skedde med färja till Helsingborg och därifrån med buss till Landskrona", står det i en avhandling om de 1 818 statslösa flyktingar som på det här sättet kom till Sverige 1948.

Jag har en bild i huvudet av det där tåget som far på diagonalen genom Europa, från den amerikanska zonen till Helsingör. Först på färjan fanns lagad mat. Efter ankomsten till Sverige blev det färd till Citadellet i Landskrona.

Journalisten Ylva Herholz har skrivit om Citadellet, som var flyktingförläggning under efterkrigstiden. Hon beräknar att 22 000 personer av minst 15 nationaliteter slussades igenom där mellan 1945 och 1953. Något som nu är mer eller mindre bortglömt.

Men det måste finnas minst hundratusen svenskar som härstammar från dem som passerade genom Citadellet. Vi är ättlingar till dem som avlusades i Landskrona som ett första steg på vägen in i Sverige.

Över en miljon svenskar är födda i ett annat europeiskt land eller har liksom jag minst en förälder som är det.

Jag har släkt i Tjeckien, Österrike, Tyskland och Storbritannien. Överallt i Sverige finns folk med samma bakgrund i andra världskrigets flyktingströmmar. Ibland kommer det fram efter en tid, när man frågar och skrapar lite. Kanske ännu en generation bakåt, men det spelar roll.

Att jag inte skulle rösta i valet till Europaparlamentet finns inte på kartan.

EU är i mina ögon ett gigantiskt, närmast osannolikt fredsprojekt. Jag förstår ingenting av den svenska valpropagandan som går ut på att distansera sig så mycket som möjligt från den europeiska samhörigheten.

"Vid EU-valen låter det ofta som att alla partier är EU-kritiska. Sverigedemokraterna är till skillnad från de andra partierna EU-kritiker i ord och handling, även efter valrörelsen", skriver Jimmie Åkesson i en valbroschyr jag fick i brevlådan.

Morsning och godnatt. När jag gör ett test i en valkompass på nätet blir Sverigedemokraterna det parti jag har minst gemensamt med. De verkar avsky EU. Jag älskar EU.

Jag vill höra till. När järnridån föll fick mormor och mamma på nytt tillgång till sin bakgrund, och sin hembygd. Plötsligt dök det upp en liten dam, en kopia av mormor, som utsläppt från en 40 år lång törnrosasömn. Det var hennes lillasyster Leni från Prag.

Det enade Europa är ett mirakel. Jag förstår ingenting när 84 procent i en Expressen-enkät inte vill ha fler länder i EU. Alla ska med.

Jag älskar Europa. Och jag tror på människan.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!