Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Britta Svensson

I dag ligger sympatin hos offren – så var det inte förr

Klockan klämtar för mig.

Jag har jobbat som journalist i 45 år och snart är det slut.

Vad är det viktigaste jag har varit med om?

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Snart är det dags att börja mata duvorna. När en kompis fyllde 30 gav vi honom fågelfrö och en käpp med ringklocka. Snart fyller jag 65 och inbillar mig att den ljusnande framtid är min.

Den kommer inte att tillbringas som journalist.

När det gäller mina 45 år på Expressen, Stockholms-Tidningen, Västgöta-Demokraten, Borås Tidning och som frilans tänker jag på vad Norman Mailer sa till mig i april 1998:

– Enough!

Jag hade intervjuat honom om hans nya bok, där i hans övernattningslägenhet fyra trappor upp i ett hus i Brooklyn Heights. Plötsligt tyckte han att jag ställt tillräckligt med frågor.

Precis så där snärtigt säger en röst inom mig att nu får det vara: Nog!

Jag hoppas att mitt arbete har gjort något gott.

Jag har skickats ut på allt, skrivit om allt, och nu är jag nyfiken på ett annat perspektiv på tillvaron.

Jag hoppas att mitt arbete har gjort något gott. Jag har försökt ta reda på saker, gärna sådant som inte redan var allmänt känt, och skriva om dem på ett så lättbegripligt sätt som möjligt.

Det viktigaste jag har gjort var att vända blicken från gärningsman till offer i olika rättsfall. Det är inget märkvärdigt i dag, men det var det sannerligen när jag följde min första rättegång, mot hotellägaren som hölls ansvarig för branden i Borås som dödade 20 unga 1978.

Jag hade bara fokus på honom, inte på offrens anhöriga. Inget konstigt alls på den tiden. Även om jag ofta tänker att jag borde handlat annorlunda.

När jag fick förundersökningen om dödsskjutningen på Sturecompagniet i Stockholm 1994 i min hand, och såg bilderna på de mördade unga människorna, två var 21 år, och två var 22, insåg jag plötsligt att det är detta allting handlar om.

Då hade tidningarna varit fyllda i månader av bilder på den gripne mördaren Tommy Zethraeus och hans medhjälpare. De fick en besynnerlig hjältestatus, särskilt den unga chilenska killen som tillägnades en sentimental ballad av Mikael Wiehe och ett flera sidor långt idolporträtt i Aftonbladet av Jan Guillou.

Den synen var ett arv från 70-talet, med tal om fångkamp och kriminalvårdens humanisering. Brottsoffren ignorerades.

Glorifierandet av gärningsmännen var ett enormt feltänk, tycker vi helt självklart i dag. I dag är det inga medier eller artister som drar någon snyftvals över brottslingarna som skjuter ihjäl människor på öppen gata.

Nu samlas riksdagspartierna för att bekämpa gängkriminalitet och dödsskjutningar. Sympatin ligger hos offren och deras anhöriga.

Det var egentligen rätt enkelt. Bara att vrida huvudet 180 grader och titta åt motsatt håll.

För 25 år sen sågs brottslingen som offret, en stackare som hade haft en olycklig barndom, eller som Wiehe så träffande sammanfattade: ”Hur länge orkar man tigga/utan att få va med/Hur länge orkar man ropa/utan att nån hör/Hur länge kan man leva i landet utanför/Fråga Tommy Zethraeus”.

Det diktar knappast någon i dag om de senaste mördarna som skjutit ihjäl unga, helt oskyldiga kvinnor.

Att jag varit med om att ändra fokuset på gärningsmännen är jag stolt över. Det var egentligen rätt enkelt. Bara att vrida huvudet 180 grader och titta åt motsatt håll.

Vem var utsatt för det här brottet? Vad var den personens historia? Vilka kunde berätta?

Det fanns hur mycket som helst att skriva om, och ofta var jag ensam journalist som gjorde det. Det känns närmast ofattbart att tänka på nu.

Då fanns det en hätsk debatt, som helt har upphört, om att journalister snaskade i människors olycka när de sökte upp brottsoffer. Det är klart att ett och annat övertramp kan ha begåtts, men jag har aldrig blivit avvisad när jag har närmat mig offer för olyckor och brott, eller deras anhöriga.

Det är det motsatta som gäller. Människor vill berätta, och de vill att någon lyssnar.

ur Expressen 30/6 1995:

”Varje gång man tänker på Stureplansmorden måste man återvända till offren, minnas dem för att få rätt perspektiv. Till Joakim Jonssons fruktansvärda skottskador – i ryggen. Till Daniella Josbergs sargade kropp som läkarna förgäves försökt hålla liv i. Till det ofattbara i att någon kan tillfoga två unga kvinnor, Kristina Oséen och Katinka Genberg, så stora, dödande skador – bara i förbifarten”.

ur Expressen 3/12 1995:

”Tommy Zethraeus har fått tala ut om sina känslor och upplevelser med läkare och psykologer. Guillermo Marquez Jara får besök av en terapeut en gång i veckan i fängelset. Någon sådan service ställer samhället inte upp med för de 45 personer som skadades när Tommy Zethraeus avlossade sitt automatvapen. Eller för de tolv anhöriga till de fyra unga människor som dödades”.

ur Expressen 2/12 1995:

”Maria, 22, stod i skottlinjen när Tommy Zethraeus sköt. Hon förlorade sin bästa vän Katinka Genberg. Tingsrätten har bestämt att hon ska få 86 000 kronor i skadestånd. Än har hon inte fått ett öre. – Jag vågar inte längre gå till psykologen som har hjälpt mig så mycket. Jag vet inte om jag kan betala, säger Maria. Expressens undersökning visar att många av dem som skadades vid Stureplan för ett år sen ännu inte fått ut sina skadestånd”.