Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Britta Svensson

Hur ska man bemöta nazister?

Hur ska man bemöta nazister? Det diskuteras på många håll just nu. Ska man slå, stoppa, skrika, eller bara vara tyst?

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det är bra att folk demonstrerar mot Svenskarnas parti. Men jag gillar inte uttrycket i partiledaren Stefan Jacobssons ansikte när han avslutar ännu ett möte där han haft 500 åhörare i stället för en handfull som han är van vid.

En polis mejlar att han tycker att Svenskarnas parti vinner på den uppmärksamhet som följer när demonstranter angriper dem med våld. "En dag utan våldsamma motdemonstrationer är en förlorad dag för SvP".

När jag efter Malmö ser Stefan Jacobsson tala ser han belåten ut. Det självgoda leendet signalerar att han är nöjd över den plötsliga uppmärksamheten och den stora publiken.

Den som lyssnar på det han säger och väntar sig att få protestera mot Sveriges Hitler kan bli förvirrad. På lugn göteborgska väver Jacobsson in sina idéer i en matta av ord. Han använder floskler med ekon både av Sverigedemokraterna och vänstern.

Som Expo skriver i sin analys: "Den nazistiska retoriken har tonats ned. Men kärnan i den nazistiska politiken har inte förändrats."

 

Det gömmer sig något livsfarligt i de två meningarna, och i den situation som uppstått efter Malmö. I Linköping ser jag en stor folkmassa samlas framför Jacobsson, och de flesta deltar inte i protesterna. Jag antar att de är nyfikna.

Plötsligt kan Jacobsson nå ut till långt fler än han kunnat drömma om, med sin nedtonade retorik.

"Minskat medieutrymme för SvP är lika med deras långsamma död. De är så få till antalet att de på 6-12 månader utan medial uppmärksamhet skulle självdö", skriver polisen i sitt mejl.

Men vad han kallar den "eskalerande konflikten mellan autonom vänster och extremhögern" har i stället hamnat i fokus i valrörelsen.

I morgon tågar Svenskarnas parti i Stockholm. Inför motdemonstrationen i Stockholm dit 10 000 personer väntas komma, frågar folk oroligt på Facebook: "Det är många som är mot nazism men som inte vill skada polishästar eller slåss med rasister. Kan jag ha mitt barn med eller är detta en våldsam aktion?"

"Skulle vilja komma, men tyvärr är ju alltid våldsvänstern där så tyvärr. Ett huvud mindre blir det, har ingen lust med våld nånstans ifrån", skriver en annan.

"Varför inte bara samlas i Kungsträdgården och vara tysta", föreslår en tredje.

 

En fjärde tycker att det vore hemskt att behöva stå tyst och lyssna när Svenskarnas parti propagerar. "En gigantisk tyst folkhop vid SvP:s event skulle i värsta fall kunna misstolkas som en uppmärksam, intresserad publik. Nej - dränk ut deras tal, och bespara omgivningen från att behöva ta del av deras hatiska budskap."

En femte skriver: "Alla försök att få alla att göra som man själv vill är hopplösa. Folk visar sitt motstånd mot rasism på sina egna sätt och det är bra."

Hur får man Stefan Jacobsson att sluta flina efter sina torgmöten? Sluta säga "tack för att ni kom", "ni är underbara" och vinka glatt? Det finns ju bara ett svar. Om det inte fanns en enda person att vinka till.

Det är nödvändigt att demonstrera, och jag möter underbara människor som gör det. Men om man bara ser det ur Jacobssons synvinkel så måste det ha varit väldigt svårt att le mot det tomma torget i Åmål.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!