Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Britta Svensson

Hur livet på döhalvan ser ut har jag fått en unik inblick i sen förra veckans krönika

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag var på en 50-årsfest nyligen där en av talarna pratade om att vi blir ju 100 år numera, så det är lång tid kvar. Han gratulerade jubilaren med de förtröstansfulla orden:

"Välkommen till döhalvan!".

Hur livet på döhalvan ser ut har jag fått en unik inblick i sen förra veckans krönika, när jag bjöd in läsare 60-90 år gamla att dela med sig av sina erfarenheter av livet bortom pensioner, hemtjänst och sjukdomar. Oj, vilka berättelser ni har skickat.

Jag kan börja med Birgit, som blev lite sur över mina åldersbegränsningar, eftersom hon är 91 fyllda och driver en sajt för seniorer. Sen har vi Leif, 67, som när han av sin fru fick frågan vad han skulle göra när han gått i pension, svarade: "Jag ska bli trubadur" och anmälde sig till ett låtskrivarseminarium.

En "trött men glad samt något surmulen gubbe" skriver: "Var är mitt hår? Vem snodde mitt hår medan jag var ute och med grabbarna? Vi hade ju så kul och så vaknar man tunnhårig! Hur gick detta till nu då? Men ok, mina polare ser ju ut på samma sätt så det är väl bara att acceptera. Kamma det bakåt och visa hela världen att här ser ni en som inte bryr sig ett skit - rock'n'roll, never grow old! ".

Lennart, Ulla, Anne-Marie, Lars-Erik, Kerstin, Inga-Britt har mejlat. Gud, vad jag har skrattat - och fått hjärtsnörp. Ni är roliga, ni är kloka, ni har koll på livets väsentligheter.

 

Britt-Marie, 70+: "Jag lever i nuet och uppskattar alla små glädjeämnen till fullo. En vacker himmel, dofter från blommor, fågelsång med mera. Jag har ett råd till alla stressade, yrkesverksamma människor: Ta er tid att sitta ner och vänta in själen!"

Lars skriver om hur olika man kan ha det som pensionär: "Att ha eller sakna vänner utanför det yrkesliv som inte längre existerar, efter att ha lämnat bostaden 08.29 för att återkomma 18.27 i 46 år, aldrig hälsat på en granne under alla dessa år. Jag har sett chefer som på tre månader blivit gubbar som inte ser någon framtid efter pensioneringen - livskris".

Kvinna, nyss fyllda 71: "Jag har aldrig strålat mer än nu, barnen är vuxna, och klarar sig alla bra, och jag har separerat från min man, som blivit för gammal för mig, och så har jag träffat en 20 år yngre man, här i Sydeuropa där jag bor större delen av året. Den nye mannen har fått mig att lysa, jag är så lycklig, och har fått tillbaka min kraft och lycka att leva".

"Gubbe", 67: "Vi har köpt en stor husvagn som står uppställd invid havet. Snart drar vi till Spanien och stannar där över vintern. När vi sitter tillsammans med andra pensionärer där nere kommer alla historier om deras liv, kvinnorna har ofta ett bröst, en del har kol, diabetes, ledsjukdomar. Jag tror inte att vi blir så mycket äldre än våra föräldrar, men vi har roligt längre upp i åldern".

 

Mejl från Värmland: "Tänk att ha fått fylla 60. Och till och med 61. Att fortfarande ha lust att göra roliga saker, att bli överlycklig när mannen stämmer upp i en blues på sin gitarr på vår altan (gör han just nu). Vi måste sprida kunskapen om folk mellan 60 och 70 som faktiskt håller kvar 60- och 70-talet i våra hjärtan, som vill LEVA LIVET och som tycker det är lite häftigt att bli gammal!!!!!".

Ja, det var en rapport från livet på döhalvan. Visst längtar ni dit?