Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Britta Svensson

Hur har diskussionerna gått mellan Palm och Mustafa?

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Hur tänkte Veronica Palm? Vilken analys gjorde hon av Islamiska förbundet och dess ordförande Omar Mustafa under den tid han var aktiv socialdemokrat och satt med henne i styrelsen för Stockholms arbetarekommun? Hur har diskussionerna gått dem emellan i socialdemokratiska hjärtefrågor som jämlikhet mellan könen, homosexuellas rättigheter, kamp mot rasism och antisemitism?

Jag är nyfiken. Var hon så säker på hans ståndpunkter i de här frågorna att hon utan förbehåll kunde föreslå honom till partistyrelsen? Och var han så säker på att Socialdemokraterna är ett parti som överensstämmer med hans åsikter att han utan förbehåll sa ja?

Var det i fullkomligt politiskt samförstånd med Mustafa som Veronica Palm medverkade på Islamiska förbundets familjedagar, samtidigt som en homofob predikant? Eller varför var hon annars där, och varför bjöd Mustafa in henne?

När kritiken mot Omar Mustafa vällde fram från ordföranden för hbt-socialdemokrater i Sverige, riksdagsledamoten Carina Hägg, Mona Sahlin, utrikespolitiske talesmannen Urban Ahlin och partistyrelseledamoten Vivianne Macdisi var det inte något rotande i hemliga arkiv eller skitsnack som fördes fram mot honom, utan uppgifter från öppna källor som Facebook, Twitter, Youtube och inte minst hans förbunds egen hemsida.

När Omar Mustafa tvingades avgå började plötsligt personer inom socialdemokratin som tidigare inte sagt flaska till hans försvar tala om "islamofobi", rasism och att muslimer inte tillåts delta i politiken på lika villkor.

Det var väl ändå att gå för långt.

När Mona Sahlin förlorade valet 2010 hade hon en enda person bredvid sig när hon klev upp på scenen på den socialdemokratiska valvakan och tackade partivännerna. Det var hennes nära vän och ordföranden i kvinnoförbundet Nalin Pekgul.

Nalin Pekgul är troende muslim och barnbarn till en imam. Hon var riksdagsledamot i åtta år och sen ordförande för Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund lika länge innan hon avgick 2011 för att gå tillbaka till sitt gamla jobb som sjuksköterska.

I går skrev hon på DN Debatt att den organisation där Omar Mustafa är ordförande är en islamistisk organisation, och att islamismen "är en totalitär politisk ideologi som vill utforma samhället efter månghundraåriga religiösa urkunder, begränsa kvinnors rättigheter och bestraffa homosexualitet med döden".

På Islamiska förbundets hemsida kallas granskningen av Mustafa "okontrollerad hets", de påstår sig "omedvetet bjudit in gäster" som uttalat sig på ett sätt de inte stöder, och de pekar ut "Willy Silberstein, en före detta högerextremist och numera ordförande för s.k. Svenska Kommittén mot Antisemitism" som den som först kritiserade valet av Omar Mustafa.

Det är så att man blir mörkrädd. De flesta vet att ett mer korrekt sätt att beskriva Willy Silberstein är före detta chef på Dagens Eko, eller före detta utrikeskorrespondent för Sveriges Radio.

Hela Mustafa-gate har gjort en sak tydlig: det är kvinnor, judar, hbt-personer och socialdemokrater med muslimsk tro som får ta striden när deras intressen hotas.

Andra tycker att den absolut säkraste positionen är att först hålla tyst, och sen anklaga dessa modiga personer för rasism.

Som sagt, man blir mörkrädd.