Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Britta Svensson

Glöm inte sanningen om de mördade poliserna

Många glömmer att det var tre nazister, Tony Olsson, Andreas Axelsson och Jackie Arklöv, som rånade Östgötabanken i Kisa den 28 maj 1999.
Blommor och ljus vid platsen i Malexander där rånarna sköt ihjäl polismännen Olle Borén och Robert Karlström.Foto: MATS ANDERSSON

Sanningen är viktig.

Vi journalister måste ständigt värna den.

Den hotas på flera olika sätt.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Detta är min sista krönika på Expressen. Jag har skrivit åtskilliga under 35 år här, och vill tacka alla tiotusentals läsare som under de här åren hört av sig med ros och ris. Det är kontakten med er som jag kommer att sakna allra mest.

Till kollegerna vill jag säga en viktig sak: värna sanningen.

Det som varit riktigt omskakande under mina år som journalist är när människor, inklusive andra kolleger, ljuger om sådant jag mycket väl känner till, för att jag har bevakat det minutiöst i mitt jobb.

Sanningen om Expressens avslöjanden av Mona Sahlins affärer på 90-talet handlade inte om inköp av en Toblerone, vilket man gång på gång får förklara för folk. Riktigt illa är det när någon kollega skriver att allt började med att Expressen avslöjade att Sahlin köpt sagda chokladbit, vilket är en direkt lögn, lätt att kolla upp.

När det gäller morden i Malexander förekommer det både att vänstermänniskor tycker att polisen inte ska gnälla över att deras kolleger dödades, och att vanligt folk tror att mördarna ”bara var vanliga bankrånare”.

De hade med sig ett automatvapen, tre pistoler, ett jaktgevär med kikarsikte, sprängdeg och handgranater

Många glömmer att det var tre nazister, Tony Olsson, Andreas Axelsson och Jackie Arklöv, som rånade Östgötabanken i Kisa den 28 maj 1999. De hade med sig ett automatvapen, tre pistoler, ett jaktgevär med kikarsikte, sprängdeg och handgranater.

De försökte först mörda polisen Kenneth Eklund som följde efter dem efter rånet. Sen gömde de sig i sin hyrbil bakom en av de många kurvorna vid Lillsjön nära Malexander.

När nästa polisbil kom, med Olov Borén och Robert Karlström, öppnade alla tre nazisterna eld. De två skadade poliserna dödades sen med en Sig Sauer, polisens tjänstevapen.

Bilden på den mördade polisen Robert Karlströms ansikte visades den 19 november 1999, projicerad på väggen i säkerhetssalen i Stockholms tingsrätt.

Mitt i pannan var ett skotthål. Runt skotthålet vad rättsläkaren beskrev som en svärm av småsår, och sot, krutstänk och ”en slöja runt skadan av förgasat material” – allt bevis för att skottet var avlossat på mycket nära håll.

”Det har varit omedelbart dödande”, sa rättsläkaren. ”När man skjuter någon så nära blir det ett kraftigt tryck och omfattande splitterbrott i hjärnan”.

Olov Borén hade, enligt Linköping tingsrätts dom, ”ett antal skottskador. Ett skott hade sitt ingångshål i nacken. Skottet hade passerat vitala delar av hjärnan”.

Alla tre nazisterna dömdes till livstids fängelse för morden.

När det gäller den ideologiska bakgrunden till brottet hänvisade tingsrätten till brev från Tony Olsson till Jackie Arklöv, där han skriver om ”en uppbyggnad av en militant nationalsocialistisk organisation”, citerar Hitler, hyllar hakkorset och Förintelsen, och skriver ”vi är suveräna och alla nationalsocialister skall stå enade under oss”.

Hon berättade för mig om hur hon och barnen tog ett sista farväl på rättsmedicinska avdelningen i Linköping

Under rättegången läste målsägarbiträdet upp vad Olov Boréns 14-åriga dotter ville ha sagt, medan hon satt blek och allvarlig bredvid. Hennes lillasyster var elva år.

Mamman till Robert Karlströms barn, fyra och fem år gamla, var också med vid rättegången. Hon berättade för mig om hur hon och barnen tog ett sista farväl på rättsmedicinska avdelningen i Linköping.

– De kramade och kände och pussade på pappa. När vi gick därifrån sa de ”sov gott, lilla pappa”.

Den yngste, som fyllt fyra år några dagar efter mordet, hade fått ett nytt gosedjur, en krokodil, som han bestämt sig för att ge pappa. Men i sista stund tog han med sig den hem i alla fall. Den är ju precis ny, förklarade han för mamma.

Ja, där har ni sanningen. Om Malexander, om poliser som dör, och deras anhöriga. Glöm inte bort den.

Thomas Michélsen

Nyligen gick DN-journalisten bort, 82 år gammal. Han påstods av ett 50-tal ledande kulturpersonligheter att ljuga, när han år 2000 avslöjade att Amnestys dåvarande ordförande Jesús Alcalá var misstänkt för bedrägeri med biståndsmedel. Michélsen hade rätt i det han skrev, och Alcalá dömdes till ett och ett halvt års fängelse.

Martin Schibbye

Han har skrivit: ”Verkligheten dög inte när vår fångenskap blev film”. Att historiska fakta förvrängs i spelfilmer är tyvärr vanligt, ett exempel är filmen ”438 dagar”. När man själv vet vad som hänt ser de dramaturgiska finesserna bara lögnaktiga ut. Ett annat exempel är filmen ”Selma” om Martin Luther King.

Prinsessan Sibylla

Det anses av många vara en ”sanning” att kungens mor delade ut blombuketter till de tyska soldater som reste med tåg genom Sverige under andra världskriget. Historien är falsk. I själva verket gavs blommorna bort under en fångutväxling i Röda korsets regi i Göteborgs hamn under överinseende av Folke Bernadotte.