Britta Svensson
Polisens rapport "Utsatta områden" som kom i juni i år är fruktansvärd läsning. Den beskriver 200 kriminella nätverk om 5 000 aktörer som i vissa områden skapat en social ordning som "ter sig olik de demokratiskt satta värderingarna och har fått så stort genomslag att gränsen mot den kriminella sfären suddats ut".
Det handlar om 61 områden i Sverige, varav Östberga i Stockholm är ett.
En invånare kallar det ett ”sjukt område, medberoende, man interagerar med de som är kriminella". Där vanliga människor hotas av våld, övergrepp och kriminell verksamhet, och är så rädda att de inte vågar prata öppet med en journalist.
När jag började som journalist för 42 år sen skrevs det ofta om utsatta områden. Fotografen Jens S Jensen skildrade Hammarkullen i Göteborg, dit mina vänsterkompisar flyttade för att göra en social insats. Jag träffade engagerade fältassistenter som hjälpte ungdomar på Hässleholmen i Borås.
Båda dessa områden klassas i dag av polisen som särskilt utsatta, bland de 23 värsta i Sverige. Alla sociala, kulturella, journalistiska och mänskliga insatser genom decennierna har inte haft någon som helst effekt.
En lång rad politiska satsningar har varit slöseri med skattepengar och i värsta fall skapat en destruktiv kultur där det blivit status att livnära sig sådana projekt, medan de som sliter med vanliga jobb ses som förlorare.
– Det behövs kraftfulla insatser, säger Stockholms finansborgarråd Karin Wanngård, S.
Det sa hennes motsvarigheter i Stockholm och andra svenska städer redan 1975. Inget har hjälpt. Politikerna vet inte vad de ska göra åt det som journalisten Johanna Bäckström-Lerneby beskrev nyligen i Aftonbladet i ett reportage om en familj som styr Angered i Göteborg med maffiametoder.
När SVT:s reporter Valentina Xhaferi granskade den kriminella miljön i Östberga var en av rubrikerna "Gängen har blivit fler och vi poliser färre". Hennes kollega Rebecca Randhawa Bergmark rapporterade nyligen att förutom alla andra problem, ska polisen ha koll på runt 60 våldsbejakande islamister i Järvaområdet i Stockholm.
"Hjälp oss, hjälp oss!", utbrast rikspolischef Dan Eliasson när han presenterade polisens rapport i juni. För det som en gång sågs som något som kunde lösas med fältassistenter och kulturarbetare har nu helt och hållet blivit polisens sak.
"Den kanske största utmaningen samhällets institutioner står inför nu är att inse omfattningen av problemet", skriver polisen. De har lämnats ensamma med en omfattande problematik som många inte låtsas om.
Det finns en tyst protest mot allt detta, och det är människor som flyttar. Så fort de kan, tar de sig någon annanstans.
Problemen dumpas på dem som måste stanna kvar, och allt blir bara värre.