Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Britta Svensson

Frånvaron i skolan en tickande bomb

Frånvaron i skolan är en tickande bomb, skriver Britta Svensson.Foto: ADOBESTOCK

Alla barn har rätt att gå i skolan.

Men i uppochnervända Sverige gör allt färre det, utan några större reaktioner.

Frånvaron i skolan är en tickande bomb.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det har uppstått två grupper av barn och ungdomar i skolåldern i Sverige, snabbt, oroande, och närmast surrealistiskt.

De som går i skolan, och de som inte gör det.

Frånvaron i grundskolan ökar på ett ”både nedslående och alarmerande” sätt enligt en rapport i Dagens Nyheter. Det finns ingen nationell statistik, men var tjugonde elev i Stockholms kommunala grundskolor var frånvarande mer än 20 procent av skoltiden i snitt hösten 2018.

Över 3 500 elever bara i Stockholm som var borta i snitt en dag i veckan från skolan.

Tanken svindlar. Hur har denna situation uppstått? Skolan är ju obligatorisk. Skollagen säger att den som har vårdnaden om ett barn ska se till att barnet fullgör sin skolplikt.

Om en elev inte kommer till skolan och det beror på att vårdnadshavaren inte har gjort vad den är skyldig att göra, får hemkommunen förelägga vårdnadshavaren ett vite.

Enligt DN-artikeln har de flesta som är frånvarande giltig frånvaro. Det betyder att föräldrarna har godkänt frånvaron. Det handlar alltså inte om skolk, utan föräldrarna står i de flesta fall bakom elevernas frånvaro.

Det är inte en förolämpning utan en lag. En svensk lag, Sveriges skollag.

Det finns anledning att misstänka att föräldrar bryter mot lagen i allt större utsträckning. Det borde få konsekvenser. Det yttersta medlet i svensk lag är vite, ett penningbelopp en domstol eller annan myndighet kan ålägga en part att betala om man inte följer myndighetens beslut.

Men i DN är föräldrarna och eleverna bara offer, och ”i stället måste skolan förstå att den själv har anledning till rannsakan”.

DN:s ledarskribent Lisa Magnusson argumenterar frenetiskt mot den svenska lagstiftningen. ”För nästan alla föräldrar vill sina barn väl … att då introducera en ekonomisk piska är att säga att felet är att de enskilda föräldrarna struntar i sina barn … Det är en förolämpning förklädd till tuff kärlek”.

Vilket kvalificerat trams. Det är inte en förolämpning utan en lag. En svensk lag, Sveriges skollag.

Det som Lisa Magnusson kallar att ”famla efter fraser om krafttag”, är något som finns också i till exempel Storbritannien, där man arbetar mycket målmedvetet med vikten av elevers närvaro. På engelska regeringens hemsida står det i en underbart enkel och tydlig mening att man kan bli åtalad om man inte ger sitt barn en utbildning.

”You can be prosecuted if you don't give your child an education”.

I DN:s rapportering görs i stället allt till en fråga om att svenska elever blir allt sjukare, och får allt fler diagnoser, och att de usla svenska skolorna inte klarar av att anpassa sin undervisning efter detta. Det är som att möta uppochnervända världen.

Den här typen av slarvig, okunnig och rutinmässig kritik av den svenska skolan är en av orsakerna till den ökande frånvaron.

Det är klart att det finns fall där skolan misslyckas med elever med särskilda behov, men rent förnuft säger att det knappast kan handla om hela den dramatiska ökningen som DN berättar om, 28 procent fler med mer än 20 procents frånvaro på bara ett år.

DN:s ledarsida beskriver svenska skolor som ”den snabba, bullriga och ofta otrygga budgetmotorvägen” där det ”fattas pengar även till det mest grundläggande” och som ”passar en enda grupp: högpresterande barn från resursstarka familjer”.

Det är en falsk beskrivning av verkligheten. Jag tror att den här typen av slarvig, okunnig och rutinmässig kritik av den svenska skolan är en av orsakerna till den ökande frånvaron: föräldrar lägger skulden på skolan när barnen har det tufft, och sanktionerar hemmasittande.

Egentligen är det ganska enkelt. Det är en förmån att gå i skolan, en skola som dessutom är gratis. Skolan är obligatorisk. Att klara grundskolan är det första viktiga steget i den snåriga, kämpiga tillvaro som kallas livet.

Det är häpnadsväckande att allt fler svenska föräldrar inte fattar det.

På barnens sida

Det är fascinerande att ta del av hur viktigt den engelska regeringen tycker att det är att barn går i skolan. Är det någon som tror att det handlar om ”förolämpningar” eller ”krafttag”? Jag tycker att de ställer sig på barnen sida, i alla lägen. De verkar också förstå fullt ut att problemet existerar.

Kan dömas till fängelse

Gå in på engelska regeringens hemsida gov.uk och klicka på ”Childcare and parenting”. Under ”School attendance and absence” ser man vilket allvar man i det landet tar på frågan. I sista meningen står att föräldrarna till slut kan dömas till tre månaders fängelse om de inte ser till att barnet går i skolan.

Föräldraansvar?

DN beskriver på nyhetsplats kommuners kamp för att få frånvarande barn till skolan som ”en hårdare linje” och att de ”riktat hot” och ”slår tillbaka” mot föräldrar. Stockholms skolborgarråd Lotta Edholm tycker att ”Föräldrar ställer ofta oändliga krav på skolan, men lägger väldigt lite ansvar på sig själva”.