Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Britta Svensson

Egoistlobbyn lever i sitt rosaröda moln

Var ska alla nya svenskar bo 2017 - när du inte vill få din utsikt förstörd?, skriver Britta Svensson. Foto: Henrik Isaksson/Piniro / /IBL

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Fröken Frimans trams

Hur kan en tv-serie med ett så bra ämne som "Fröken Frimans krig" ha ett så urvattnat, tramsigt manus, där de flesta människor, män som kvinnor, är förutsägbara pappfigurer? Jag håller med Expressen Kulturs Ida Ölmedal som med besvikelse ser det tillrättalagda "sexköpsdramat i fröken Frimans julmysiga tappning".

Debbie och Carrie

Först trodde jag att någon hade missuppfattat saken. Kunde det verkligen vara sant att Debbie Reynolds dog dagen efter dottern Carrie Fisher? Reynolds hade ofta en gullig framtoning på film, men var enligt en Hollywood-kollega "lika ljuv som ett stålverk". Hon var en hårding med en svag punkt - dottern.

Var ska alla nya svenskar bo 2017 - när du inte vill få din utsikt förstörd?

Det är nästa års viktigaste fråga. I alla fall om man lever i verkligheten, och inte i ett rosarött moln.

Min mormor kom till Sverige 1948 med tre av sina barn. De hade jobb på Kamgarn i Borås och fick en tvårumslägenhet i företagets arbetarbostäder i stadsdelen Göta. Det låter närmast idylliskt jämfört med dagens situation.

För ett tag sedan tömdes äldreboendet som jag bott granne med i Stockholm i 30 år. Nu ska 500 nyanlända som fått uppehållstillstånd bo där. Det finns bara ettor och tvåor i huset. Jag träffar en trebarnsfamilj från Aleppo som bor i en etta.

"Mina föräldrar sover på golvet", säger den äldste pojken i familjen. Kamgarns gröna hus på Göta känns som lyx i jämförelse. Nu tänker jag snarare på Fogelströms romaner om det gamla fattig-Stockholm där flerbarnsfamiljer bodde i ett rum och kök.

Vi är tillbaka där, med en häpnadsväckande fart. Nästa familj jag träffar har fyra barn - också i en enrummare. Ett barn är ledset för att det inte finns någon skolplats än. Den stora bilden, helikopterperspektivet, på deras situation är hisnande. Snart går barnen i skolorna runtomkring, i ett område där människor haft råd att betala miljoner för sina lägenheter.

Det som förut var ett klassamhälle kallas nu ett parallellt samhälle. Men det är samma sak. När det parallella samhället ligger någon annanstans behöver de två världarna aldrig mötas. Här gör de plötsligt det.

Jag undrar hur det ska gå, och är oändligt nyfiken på mina nya grannar. De är lite mindre intresserade av mig. De lever sina liv, frågar hur bussarna går, stretar hemåt från lågprisbutikerna en kilometer bort med tunga kassar. Vår närbutik är för dyr.

Det är 2014 års situation som orsakat den här stora omvälvningen i min närmiljö. Mina nya grannar har varit ett till två år i Sverige. Den nya lagen som säger att alla kommuner måste ta emot nyanlända har tilldelat Stockholm 2 815 personer för 2016. Det lyckades inte staden med, trots att de placerat sex personer i en etta. 800 personer väntar fortfarande på bostad.Snart är det 1 januari 2017, och då kommer en ny kvot på över 3000 personer.

Det som är så besvärligt i Stockholm, är ingenting i det stora hela. I Migrationsverkets system finns just nu 130 000 personer. 28 000 av dem har uppehållstillstånd och väntar på att få en ledig lägenhet någonstans i Sverige.

Några bostäder i det ordinarie beståndet finns knappast tillgängliga i Stockholm. Trångboddheten i områden dit många nyanlända flyttat i eget boende är så stor att polisen berättar att de möter barn som inte har en egen säng, utan delar med ett syskon, och att människor hyr en inglasad balkong.

Samtidigt finns det här en besatthet av att överklaga alla nya bostadsbyggen. Vänsterns stamställe kulturhuset Kapsylen känner att "verksamheten är hotad" för att det ska byggas 132 bostäder tvärs över gatan. De vill inte ha grannar som kan klaga på dem. En keramiker är orolig för att ljuset i hennes ateljé kommer att påverkas av det nya huset.

Aktivister överklagar så att 6 000 bostäder vid Årstafältet försenas minst ett år. När jag går på samrådsmöte om ett bygge nära mig pekar någon på lite sly som kommit upp mellan en befintlig byggnad och en motorled och frågar tårfyllt om ”träden måste fällas”. Enligt en insändare ”drabbas” elever när ett nytt hus med 90 lägenheter kommer att skugga en skolgård.

De fyra barnen i enrummaren har inte en chans mot denna egoistlobby, där det säkert finns många som samtidigt skriver på upprop för en "humanare" flyktingpolitik och för att människor utan asylskäl ska få rätt till bostad i Sverige.

Ingenting går ihop i det rosaröda molnet, och de mest utsatta betalar priset.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!