Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Britta Svensson

Det är viktigt att fortsätta älska polisen

Polisen har fått mycket kärlek sen terrordådet i Stockholm.

Kanske kan det innebära en förändring också på sikt.

Det är viktigt att fortsätta älska polisen.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Sådan är kapitalismen 1

Först är han en av dem som skapar den digitala värld vi nu alla lever i, sen lägger han sina intjänade miljarder på att utrota försummade tropiska sjukdomar. Bill Gates höll i veckan presskonferens med WHO-chefen Margaret Chan om bekämpandet av rabies, lepra, sömnsjuka, flodblindhet, orientböld och trakom. Tur att det finns kapitalister.

Verklig rädsla

"Jag upplever en sorts lättvindighet i ledarsidornas och manifestationernas trotsiga fraser: Vi skall fortsätta leva exakt som vanligt, vi skall aldrig låta terroristerna segra".

Författaren Helena Granström problematiserar de käcka flosklerna och närmar sig den verkliga rädslan på DN Kultur

Det var något av det märkligaste jag sett under mina 40 år som journalist. Jag stod på Hötorget i Stockholm, dagen efter terrordådet på Drottninggatan, framför en polisbil som stod parkerad för att blockera infarten till Gamla Brogatan.

Man hade kunnat tänka sig irritation, människor som försökte komma förbi, tjafs med de två unga poliser som stod framför bilen. I stället kom den ena efter den andra medborgaren fram, lite dröjande, och la en blomma eller en bukett på bilen. Sen gick de fram till polismannen närmast och gav honom en kram.

Jag har skrivit mycket om svensk polis de senaste fyra åren och framhållit flera storartade insatser, som den vid angreppet på Kronans skola i Trollhättan. Ändå blev jag överraskad av poliskärleken efter terrordådet.

Den ställde mycket snabbt tillrätta något som gått riktigt snett.

Det sprids ibland ganska långtgående påståenden om svenska polisers rasism och brutalitet. Till det kommer debatten om polisens omorganisation där hela myndigheten tycks dömas ut som värdelös och ineffektiv. Polisen ska granskas hårt, men det är farligt med ensidiga bilder som stämmer dåligt med verkligheten.

Nu blev poliserna själva överrumplade av all kärlek.

– Jag kunde inte föreställa mig att det skulle bli så överväldigande. Jag vet att det betyder oerhört mycket för alla de poliser som sliter i vardagen. Vi har haft mycket uppförsbacke och motvind under de senaste åren, sa Stockholms regionpolischef Ulf Johansson till DN.

"Jag gör bara mitt jobb" och "Jag har arbetat med det här i hela mitt liv" var andra kommentarer från poliser förvånade över allt beröm.

Kanske handlade människors reaktioner om att de kände sig angripna själva. Det var inte en olycka som drabbat någon annan, utan ett dåd riktat mot oss alla. Och plötsligt såg vi hur många som fanns för att hjälpa och försöka ställa till rätta. Polis, ambulans, brandkår, sjukvård.

Folk brukar bli glada när vi kommer, sa en brandman som inte var så överraskad av att få en kram. Med polisen är det annorlunda. Efter ett tag tyckte jag nästan synd om den unge polisen på Hötorget. Han kanske inte alls var bekväm med att krama så många okända. Men det var hans viktigaste uppgift just den här dagen.

Kramen var inte bara till honom utan till ett samhälle som fungerade, även när en terrorist slog till när vi minst anade det.

Jag önskar att det här blir en vändning på riktigt. Det är viktigt att fortsätta älska polisen. Och då menar jag inte för precis allt de gör, för alla gör fel ibland. Men i princip.

Sen jag hösten 2013 regelbundet började fråga poliser om deras verklighet, är det ett ord som hela tiden återkommer, och det är "komplex". Världen är så oerhört mer komplex i dag jämfört med för, säg, 25 år sen. Det är klart att det påverkar polisens arbete.

Det är mer förståelse för varandra i denna komplexa värld som är viktig. Polisen är inte vanliga människors fiende, utan professionella individer som vi avlönar med våra skattepengar för att de ska hjälpa oss med sådant vi själva inte klarar av.

Det självklara stödet för polisen som finns i till exempel USA tycker jag är något för oss i Sverige att ta efter. Det dumma, slentrianmässiga polishat som en del håller på med får stå för dem. Vi andra har ingen som helst skyldighet att följa efter.

Det är egentligen ofattbart att det finns någon du alltid kan ringa när tillvaron gått helt åt helvete, och du står inför något som är dig helt övermäktigt. En kraschad buss full med ungdomar, en shoppinggata med krossade människor.

Vi måste vara mer rädda om de medmänniskor vi vet alltid kommer till undsättning.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!