Det är oroväckande tyst om de utsatta flickorna

När jag började skriva om mordet på Pela Atroshi i januari 2000 inledde jag en resa in i en värld som jag inte visste så mycket om, trots att jag tidigare skrivit om hedersmordet på Sara i Umeå. Jag hade helt enkelt inte riktigt fattat än.

Vad hedersmord är, vilka mekanismer som ligger bakom. Nu förstod jag det bit för bit, och de som berättade för mig var kvinnor och män som själva hade ursprung i de länder där hederstänkande finns.

Jag lärde mig att inte tro och tycka så mycket i förväg, utan att lyssna.

Att jag behövde den resan var ett bevis för hur journalister som ska vara sakliga och kunna ta in fakta från olika håll i stället kan vara styrda av fördomar, brist på kunskap och oförmåga att tänka nytt.

Jag var med varenda dag under rättegången i Umeå mot Saras mördare, hennes bror och kusin, ändå förstod jag inte vad det var för mekanismer som hade lett till hennes död.

Saras mamma hade förstås järnkoll på vad som gällde. Hennes halvt viskande, uppjagade tonfall berättade för mig i telefon om hur släkten bestämt att Sara måste dö. Ändå skrev jag en krönika om att det snarare var familjens utanförskap och sociala problem som lett fram till mordet.

Jag hade inte den stora bilden klar för mig, att ”honour killings” är ett globalt problem, med fäste i flera olika länder, uppmärksammat av FN.

Jag har svårt att nu i efterhand begripa min brist på koll, när människor hösten 1999 började ringa och berätta om att Pela, en 19-årig flicka i södra Stockholm, inte kommit tillbaka till gymnasieskolan efter sommarlovet. Hon hade lockats hem till irakiska Kurdistan av sin släkt och mördats, ryktades det. Jag minns att jag var skeptisk.

Kunde det verkligen vara sant?

Så kom då rubriken i Expressen i januari 2000, ”Svenskar greps för mord i Irak”. Jag fattade omedelbart att det handlade om den historia som jag mycket väl kände till. Och att jag hade begått journalistens dödssynd, jag hade missat storyn.

Jag kallade i en krönika mordet på Pela ”ett mord som väcker frågor och motstridiga känslor hos svenskar som inte vet vad de ska tro”. Hade Saras mamma rätt? Hade samma sak hänt igen?

– Ni vet helt enkelt inte vad det här handlar om, sa dåvarande socialdemokratiska riksdagsledamoten Nalin Pekgul, som var en av ytterst få politiker och debattörer som då tagit upp frågan.

När jag intervjuade henne i hennes rum på riksdagen blev rubriken på artikeln ”Jag förlorade tre väninnor, de bara försvann”. Det handlade om Nalins skolkamrater i högstadiet. Jag minns att jag hade en intensiv, närmast fysisk upplevelse av att polletten trillade ner.

Jag fattade. Jag lyssnade på någon som visste mer, utan förutfattade meningar, eller tro att jag visste bäst.

Jag fortsatte med det under rättegången mot Pelas farbröder, i säkerhetssalen i Stockholms tingsrätt. Den då tidigare okända, höggravida advokaten Elisabeth Massi Fritz var Pelas lillasysters målsägarbiträde.

Lillasystern hade kommit till Sverige i en osannolik räddningsaktion, och var ett avgörande vittne. Massi Fritz sa med sin tydliga, klara röst: ”Det här är ett hedersmord”. Tolkarna översatte de specialuttryck som fanns för just för hedersmord. Bland åhörarna fanns Sara Mohammad, också från irakiska Kurdistan, som senare blev en av Sveriges viktigaste opinionsbildare i föreningen GAPF, ”Glöm aldrig Pela och Fadime”.

Mindre än ett år efter att Pelas farbröder dömdes till livstids fängelse, skakades Sverige av mordet på Fadime Sahindal.

Om och om igen berättar vi om Pela och Fadime, det är som att vi hoppas att om vi gör det bara en gång till, så kan vi ändra deras öde.

Vi kan göra dem levande igen.