Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Britta Svensson

Det är inte åldringsvården som är ett helvete – utan själva ålderdomen

Hur är det egentligen att bli gammal i Sverige? Det frågar sig Expressens Britta Svensson. Kvinnan på bilden har ingen koppling till texten. Foto: COLOURBOX / Palinchak Mykhailo
Här handlar allt om pensioner, och inget om själen, skriver Britta Svensson. Foto: COLOURBOX/ ©Jean-Bernard Nadeau

Hur är det egentligen att bli gammal?

Det talar vi aldrig om i Sverige, världens mest åldersfixerade land.

Här handlar allt om pensioner, och inget om själen.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det är Ingmar Bergman-året i år. På senare tid har han, som dog 89 år gammal, gjort störst intryck på mig som tänkare om åldrandet och döden. 

När han skulle ha skrivit en bok om att bli gammal, så orkade han inte. I stället gjorde dottern Linn Ullmann det. Hennes "De oroliga" är en unik skildring av åldrandet. Det är hennes far det handlar om, även om hans namn aldrig nämns.

Mot slutet av sitt liv låg han i sitt hus på Fårö, omskött av sex anställda kvinnor som kom och gick. Han ville "inte på något jävla ålderdomshem, jag vill dö i mitt eget hus".

Där kunde dottern studera slutet på hans liv, utan att fastna i helvetesskildringar av kommunal äldreomsorg eller undermåliga matleveranser. I stället stiger det existentiella fram.

Det är så intressant eftersom det är så sällan skildrat.

Nyckelmeningen är denna:

"Jag tycker att åldrandet är ett hårt, tungt, oglamoröst arbete med väldigt långa dagspass".

Han har som sagt inget namn i dotterns bok, men jag antar att det var Ingmar Bergman som sa det, när han var en bra bit över 80. Jag är bara 62, ändå vet jag precis vad han menar.

Själv brukar jag uttrycka det som att det plötsligt fattas två timmar på dygnet. Inte för att jag ska få in en massa onödiga aktiviteter, utan bara för att jag ska kunna existera.

 

LÄS ÄVEN: Britta Svensson: För flickorna är nu allt för sent 

 

Är du yngre än jag vill du inte veta detta. Men jämnåriga, och äldre, har förmodligen samma funderingar.

I en åldersfixerad värld kan man som äldre människa bara få samma värde som yngre om man låtsas vara precis likadan som de. Det håller ganska länge.

Men det är ett hårt, tungt och oglamoröst arbete. Träna, färga, plocka, uppdatera. Låtsas hänga med.

I Sverige är det inte direkt som i USA, där man är presidentkandidat vid 70. Här är man en dinosaurie som det i vissa unga kretsar tycks vara något fel på bara på grund av åldern. Varför lägger du dig inte bara ner och dör, eller åtminstone har vett att gå i förtidspension?

Men man måste ju varje dag stiga upp, göra sig i ordning, och jobba på, i sina väldigt långa dagspass. Det går inte att ta ledigt från åldrandet, det pågår varje sekund, dygnet runt.

Exakt hur det ser ut skildrar brittiska Margaret Drabble lysande i sin nya roman "De mörka vattnen stiger". 70-åriga Fran och hennes vänner, närstående och bekantskaper beskrivs från liktornar och leverfläckar till de existentiella bråddjupen.

Livet går upp och ner i berg- och dalbana, tills det plötsligt permanent lägger sig på en lägre nivå. Usch, vad hemskt det låter. Kan jag avvärja det genom att gå oftare på gymmet?

Ingen träning i världen tycks dock kunna stoppa att jag plötsligt inte minns namnen på alla medlemmarna i The Clash. Någon frågar mig, och den enda jag kan komma på är trummisen Topper Headon. De tre andra, mer kända, är bortspolade ur minnet.

Den gamle mannen på Fårö glömde att det man sätter på i bilen när det regnar och som går fram och tillbaka och säger svisch-svisch-svisch heter vindrutetorkare.

Enligt Margaret Drabble försvinner namnen först. Sen de abstrakta substantiven, sen övriga substantiv och sen verben. 

Drabble, 78, är överens med Bergman om mycket. Att vissa delar av livet har varit outhärdliga, och när man blir gammal släpper lite av det outhärdliga taget. Men glädjeämnen försvinner också, utan att man saknar dem.

Sammantaget kan man säga att det inte är åldringsvården som är ett helvete, som vi låtsas i Sverige, utan själva ålderdomen. Vi tror att gamla förnekas umgänge, sex, vin till maten och utevistelse. När sanningen i själva verket är att en del inte längre vill ha det.

Somliga vill, som Ingmar Bergman och Frans make, bara ha det så bekvämt som möjligt medan de ligger och dör. 

 

LÄS ÄVEN: Britta Svensson: Vi får inte glömma de 155 brottsoffren på Drottninggatan 

 

3 böcker om att bli gammal

Linn Ullmann: De oroliga

När fadern blir för gammal för att skriva en bok om att bli gammal, bestämmer de sig för att göra den tillsammans. Hon försöker spela in deras samtal, men han blir för dålig och dör innan de är klara. I stället fylls boken av hennes klarsynta iakttagelser.

 

 

 

Linn Ullman. Foto: ROBERT EKLUND / STELLA PICTURES ROBERT EKLUND

 

 

Margaret Drabble: De mörka vattnen stiger

Fran flackar runt England och inspekterar äldreboenden, hon vägrar sluta jobba trots att hon fyllt 70. Hennes exmake Claude ligger svårt sjuk i sin säng och njuter av mat, vin, Maria Callas och vackra Persephone från hemtjänsten.

 

Charles Dickens.

Charles Dickens: Den gamla antikvitetshandeln

Föräldralösa Nell försöker ta hand om sin alltmer demente morfar, som trots att han påstår sig värna om henne, förstör hennes liv med sin egoism. En komisk figur är den åldrige dödgrävaren som tycker att alla andra är mycket skröpligare än han själv. 

 

 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!