Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Britta Svensson

Det är dags att tänka på de döda

I BÅRHUSET. ”Ingen vill egentligen prata med oss och höra vad vi har att säga. Vi behöver ett öppnare klimat kring döden”, säger Elena Wennersten, 26, obduktionstekniker på bårhuset vid St Görans sjukhus i Stockholm.Foto: Britta Svensson
Foto: Shutterstock

Det är fullt på bårhusen.

Alla helgons dag i morgon och dags att tänka på de döda.

En som gör det på jobbet varje dag är obduktionsteknikern Elena Wennersten, 26.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Hon och jag har mycket att prata om. Elena tycker att det är helt naturligt att jag vill veta vad som händer med en kropp som får ligga alldeles för länge i hennes kylrum.

Det är beläget i bårhuset som hör till St Görans sjukhus i Stockholm. Tillsammans med bårhuset vid Stockholms sjukhem huserar de just nu 95 kroppar i väntan på begravning.

Eller rättare sagt, här ligger 95 människor som råkar vara döda, som nyligen var precis lika levande som vi andra, med samma bekymmer och glädjeämnen. En del ska snart i väg på begravning, andra blir liggande i månader.

”Jag vill så gärna dela med mig av min verklighet”, skrev Elena till mig efter min krönika den 12 oktober.

– I Stockholm ligger en kropp i snitt 28 dagar på bårhus, det är den längsta liggtiden i Sverige. Det händer att en kropp ligger här i över ett år. Vi ser ett växande problem, vi som jobbar med det varje dag.

I vanliga fall är två veckor max för att kunna klä kroppen fint och ta avsked

Jag tänker på Halloweenfirandet som pågår med skelett, zombier och andra döingar som skräms lite överallt. Dagens Nyheter har ett quiz om ”det läskiga Stockholm”. De verkliga bårhusen och krematorierna som hanterar riktiga döda människor varje dag ryms inte där.

Det verkliga, skrämmande, är att trots kylrum och balsamering av svensk standard (inte lika hållbar som i andra länder) så stoppas inte en förmultnelse. Man skjuter bara på förloppet.

– Det handlar om vår arbetsmiljö, det är vårt jobb att hantera detta, med kroppar som ligger så länge att de blir svårt förmultnade.

När jag frågar vad som händer i deras kylrum, säger Elena att det är ”extremt individuellt”. 

– Någon som varit sjuk och har bakterier i blodet kan bli missfärgad och uppsvullen efter ett och ett halvt dygn. Vi har haft en som gick att visa för anhöriga efter en och en halv månad. Men i vanliga fall är två veckor max för att kunna klä kroppen fint och ta avsked.

Elena och hennes kolleger sköter om kropparna, tvättar, torkar av och ser till att de har en så bra miljö som möjligt. Men även i kylrum kan mögel och fluglarver ta över kroppen. Då måste den packas in i plast.

På judiska begravningsplatser är människor i jorden inom några dygn. Även en muslimsk person ska gravsättas direkt efter döden. I svensk begravningslag har man 30 dagar på sig.

Vi måste våga prata om döden och involvera oss mera i den

Hos Elena börjar jag tänka på att ligga som död i ett kylrum under lång tid. Vill jag verkligen det? Det framstår som mycket bättre att bli kremerad direkt och sen kan de ceremonier som eventuellt ska hållas ske över min aska. Mycket renare och sundare när jag nu varken är jude eller muslim.

Blir det lösningen på problemet med de överfulla bårhusen? Det ser ut så. Direktkremation är en lösning som ökar, men den döms ut av både präster och traditionella begravningsbyråer.

Jag frågar Elena vad hon tycker.

– Jag ser det som en positiv utveckling, för att lösa platsbristen. Det kan ta lång tid att få en tid i kyrkan till själva begravningen. Vi måste också våga prata om döden och involvera oss mera i den. Jag tror det hjälper i det egna sorgearbetet.

Hon säger att en begravning inte måste vara i en kyrka.

– Varför inte en direktkremering och sen en akt med urna och minnesstund med nära och kära i ens eget hem? Det sparar pengar dessutom.

”Tänk på döden” står det på en skylt över ingången till en kyrkogård i Göteborg. När jag var ung brukade jag skratta åt den. 40 år senare tänker jag på döden på allvar.

Det känns bra. Jag tar ett steg närmare den där krematorieugnen. Jag tror jag väljer den framför kylrummet.

Vad gör en obduktionstekniker?

Elena är undersköterska i botten och fackligt aktiv i Kommunal. Hennes arbete innebär att skriva in och ut avlidna på bårhuset, hålla avsked med anhöriga, ha kontakt med anhöriga och myndigheter och obducera. Hon såg sin första döda människa vid tre års ålder och tycker inte att döden är skrämmande.

 

Vill du bli en långliggare?

I Sverige ska man begravas inom 30 dagar. Händer det inte ska Skatteverket utreda och sen har kommunen det yttersta ansvaret för att kroppen blir begravd. ”Vi lägger ner mycket tid på att hitta anhöriga och en sista vilja, vilket ibland kan ta lång tid”, säger Ulrika Jernberg, chef för Stockholms stads boutredare.

 

Ny lagstiftning behövs

Kommunerna skulle behöva en tvingande lagstiftning, till exempel att senast efter 60 dagar ska kroppen vara i jorden. ”Vi vill inte hamna i en situation där vi begraver en person och senare finner anhöriga som blir ledsna att inte fått vara med. Med en lagstiftad tidsgräns kan vi luta oss mot den”, säger Ulrika Jernberg.