Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Britta Svensson

Det är dags att ge Josefin Nilssons musik den plats den förtjänar

Josefin Nilsson när hon och Ainbusk medverkade i Melodifestivalen 2008.
Ainbusk, Melodifestivalen 2008. Foto: DAVID SICA / STELLA PICTURES DAVID SICA

På Spotifys lista över de 50 mest virala låtarna just nu sjunger Josefin Nilsson på tio.

Tre år efter sin död är hon plötsligt levande igen.

I kväll visas dokumentären om hennes liv på SVT. Missa inte den.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Dokumentären ”Josefin Nilsson – Älska mig för den jag är” har redan setts av hundratusentals svenskar på SVT Play. I kväll när den sänds på SVT2 20.00 gissar jag att den får miljonpublik.

Josefin Nilsson var en av medlemmarna i Ainbusk Singers, senare bara Ainbusk. I sex av de tio låtar som är virala på Spotify just nu är det hela gruppen som sjunger. Precis hur bra de var kan ni höra i ”För evigt nu”, en sång om sorg från 2001.

Josefin Nilssons geni hörs bland annat i låten ”Älska mig”, som finns i tre versioner på listan, och det är ett bevis på hennes storhet som sångerska att det är liveversionen som ligger högst.

Visserligen efter gruppen Mysfrökens topplåt ”Jag vill ha en dickpic, den ska vara stor och hård”, men ändå.

Det är svårt att sätta ord på den sorg, vrede och bitterhet, blandad med glädje över hur otroligt BRA Josefin Nilsson var, som fyller mig när jag ser dokumentären.

När man ser den fastnar man för den vedervärdiga skildringen av de hot och den misshandel hon utsattes för av en känd skådespelare. Nu, 20 år efter att han dömdes, har mannens arbetsgivare Dramaten plötsligt kommit på att ”våld i nära relation är fruktansvärt”. Bisarrt.

Men jag ser också något större, och ännu värre, än bara en enda brottsling som förstör hennes liv.

Jag flyttade till Stockholm 1983, året innan Ainbusk Singers från Gotland vann en talangtävling här.

När jag kom som glad och entusiastisk 28-åring in i medie- och nöjesvärlden här vill jag inte påstå att jag omedelbart blev offer för olika övergrepp.

Men jag kände att Stockholm är fullt av rovdjur.

Britta Svensson 1983. Glad och entusiastisk på väg rakt in i rovdjurens värld. Foto: Privat

Jag var inte den värst utsatta. Jag var varken blond eller outsägligt vacker som Josefin Nilsson. Men jag uppfattade väldigt snabbt att jag måste akta mig hela tiden, att det var fullt av män som antingen vill äga mig eller krossa mig.

Jag var tvungen att hålla distans till en massa saker, och de jag kunde lita på var få.

Det är med outsäglig smärta jag känner igen den här situationen när jag ser den tonåriga Josefin Nilsson i dokumentären, fylld av glädje, talang och förtröstan inför framtiden.

Så fort de fick syn på denna underbara varelse satte olika lystna män tänderna i henne. Så uppfattar jag det som hände. Som jag sett män göra gång på gång med unga, talangfulla kvinnor som tror att de har en plats på scenen.

Utfallet blir alltid detsamma. Kvinnan erövras, spottas ut som förbrukad, försvinner, medan mannen går vidare och gör karriär, stöttad av sina manliga polare, ja, hela omgivningen.

Nu skulle ni kunna säga att detta är något som jag hittar på, har fått om bakfoten, eller överdriver.

Det är bara det att metoo bevisade på ett fullkomligt förkrossande sätt att det som jag tyckte mig se, med ett slags röntgenblick som inget missade, under min första tid i Stockholm i nöjes- och mediebranschen, var sanning.

Att lidandet hos kvinna efter kvinna som velat vara med, visa vad hon kan, komma in i ett sammanhang, varit monumentalt när övergrepp, mobbning eller osynliggörande förstört hennes drömmar.

Vilka manliga opinionsbildare, som på ett obegripligt sätt dominerat till exempel nöjesjournalistiken de senaste decennierna, lyfte fram Ainbusk och Josefin Nilsson som de briljanta musiker de var medan de var aktiva?

Jag spelar de tio låtarna på Spotify-listan om och om igen, och tänker att det är den bästa handlingen nu, att göra som så många andra och ge den här musiken den plats den förtjänar.

 

Instagram

Här sker nu den opinionsbildning kring Josefin Nilssons öde, övergrepp på kvinnor, arbetsklimatet på Dramaten, och hur rättssamhället fungerar, som får störst genomslag. De protester och kampanjer som drivs och föreslås här har ibland en inriktning som jag känner igen.

 

Suffragetterna

Jag har nyligen läst Diane Atkinsons monumentalverk ”Rise up, women!” som skildrar de engelska militanta suffragetterna för 100 år sen. De kämpade för kvinnlig rösträtt genom gatuaktioner, avbrytande av möten och attacker på kända manliga politiker. Långt före Instagram manade de till aktion genom att skriva med krita på trottoarerna.

 

Pankhurst

Hjärnan bakom suffragetternas militanta aktioner var ledaren Emmeline Pankhursts dotter Christabel, en utbildad jurist som inte kunde utöva sitt yrke för att hon var kvinna. Hon kallades Mobbens drottning när hon ledde attacker mot motståndare, offentliga byggnader och domstolar där suffragetterna stod inför rätta.