Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Britta Svensson

Deras liv förändrades – men såren är osynliga

Dagen efter dådet. Betonglejonen på Drottninggatan täcktes av blommor. Foto: HENRIK ISAKSSON/IBL / /IBL
Terroråtalade Rahkmat Akilov. Foto: / POLISEN

Såren från Drottninggatan är osynliga.

De som har dem är unga, de är äldre, män och kvinnor, stockholmare och besökare.

De bär ständigt med sig det de såg och upplevde under terrordådet.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Nu har 25 av målsägarna som var på Drottninggatan när terrordådet skedde 7 april hörts i rättegången. Jag fylls av beundran för den vanliga människans sinnesnärvaro, mod och motståndskraft i den mest extrema av situationer. 

– Det som dyker upp i huvudet är ju att det är en terrorist, det är det mest skrämmande. Då finns det inga gränser, det spelar ingen roll om det är barn, en terrorist går på vem som helst, sa en 39-årig kvinna som Rakhmat Akilov under onsdagen erkände att han försökt mörda.

Hon räddade sig in i en butik, men återvände till Drottninggatan för att försöka hjälpa en man.

– Han ligger på gatan livlös och tittar rakt upp i himlen. Han såg så levande ut när han låg där.

Men en ung man som springer fram känner ingen puls. Längre ner på gatan syns en person som krossats av lastbilen.

– Det kändes helt overkligt. Det var väldigt skrämmande. Jättejobbigt att se döda personer, jag har aldrig sett en död person på det sätter, berättade kvinnan, medan hon fick ta pauser. 

Hon grät, precis som många andra när de berättar.

Det finns nästan inga vilopunkter under rättegången i säkerhetssalen i Stockholms tingsrätt. Berättelserna är starka, konkreta, och bygger en samstämmig bild av hur omtumlande det var att hamna i terrordådet på Drottninggatan.

Livet förändrades.

En ung man, som var 20 år när han lyckades kasta sig undan lastbilen, fångade åhörarna med sitt klara och tydliga sätt att berätta.

– Jag hade inte hörlurar på mig, hade jag haft det hade jag inte levt i dag. Det var höga ljud, jag går och kollar i mobilen, och jag tittar upp. Jag ser att det är något väldigt stort som kommer rakt emot mig. 

Offren bär med sig minnena från dådet. De berättar om rädslan för lastbilar och för att vistas utomhus på offentliga platser. Foto: JONAS EKSTRÖMER/TT / TT NYHETSBYRÅN

Han räddar sig in i en affär, där människor försöker ta hand om en liten pojke. 

– Han frågade om allting var en dröm, eller om det var verkligt.  

Det verkar vara en fråga som många kämpat med efter terrordådet, när de förstått hur nära de varit att dö. Flera berättar att de är sjukskrivna, de är rädda för lastbilar, de är oroliga när de rör sig utomhus där det är mycket trafik.

– Jag fick problem med att prata. Jag blev erbjuden något att äta och dricka, men jag kunde inte, jag hade stängt av, berättar en 28-årig kvinna om hur hon räddade sig in i en butik.

Fortfarande har hon svårt för att sätta ord på saker, det vardagliga har blivit besvärligt att klara av. 

– Det var väldigt svårt att förstå vad som hänt. Jag försökte plugga, men koncentrationen var helt borta, berättade den unge mannen, som nu fyllt 21.

Han känner obehag i stadsmiljöer, när han hör höga ljud och går nära trafikerade vägar. Och han säger som många andra:

– Jag håller mig borta från Drottninggatan. Jag tror det skulle kännas obehagligt att komma tillbaka. 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!